Nu behövs hopp om ljus framtid
5 juli 2013
Egypten
I december 2010 satte den 26-årige fruktsäljaren Mohamed Bouazizi eld på sig själv i den tunisiska staden Sidi Bouzid. Han gjorde det i protest mot att myndigheterna konfiskerat hans varor. När Bouazizi avled på sjukhus gick startskottet för en protestvåg vi kallar arabiska våren.
Regimer har fallit och diktatorer har jagats på flykten.
I går skrevs ett nytt kapitel i berättelsen om arabiska våren.
Militären krossade Egyptens första demokrati och en interimspresident, domaren Adli Mansour, svors in. Mansour har tidigare arbetat under den avsatte diktatorn Hosni Mubarak, men i Kairo hörs folkets jubel.
Varnar för ond spiral
Det är svårt att stämma in i glädjen.
Massprotester som slutar i en militärkupp är knappast en garant för stabilitet och få tror väl att det kommer leda till en demokratisk utveckling?
Gårdagens kupp har inte satt stopp för våldsamheterna, kravallerna eller protesterna. Nya grundlagsförändringar och de kommande valen kommer inte heller bli någon söndagspromenad.
Analytiker varnar redan för att Egypten riskerar att fastna i en ond spiral där misslyckade regeringar, folkliga uppror och militära ingripanden avlöser varandra.
Folkmassor skriker ut sin ilska
Men det är inte bara i Kairo utbrända bilvrak och glassplitter syns längs avenyer och gator. Det är inte bara i Alexandria som kokande folkmassor skriker ut sin ilska.
São Paulo, Sofia, Aten, Istanbul. Över hela världen driver misstro ut människor på gatorna för att protestera mot korruption, ineffektivitet och arroganta makthavare. Men varje protest har sin egen tändande gnista.
I Brasilien började det med ett missnöje mot dyrare bussbiljetter, i Turkiet med ett ombyggnadsprojekt, i Indonesien retar de höga bränslepriserna upp folk.
Vid Frihetstorget i bulgariska Sofia samlas varje kväll runt 10 000 personer för att protestera mot korruption och maktmissbruk. På Syntagmatorget i Aten och Puerta del Sol i Madrid samlas människor i vildvuxna protester mot arbetslöshet och nedskärningar.
Har ingenting att förlora
Här syns släktskapet mellan alla de människor som nu är ute och protesterar, de som kastade ut Mubarak och Mohamed Bouazizi.
Över hela världen kliver en frustrerad ungdomsgeneration fram och ser hur gamla eliter berikar sig själva samtidigt som deras egna förhoppningar om en ljusnande framtid blir allt mer avlägsna.
I spåren av massarbetslöshet, sänkt levnadsstandard och en snabbt växande ekonomisk ojämlikhet växer också övertygelsen hos människor av att man inte har något att förlora.
Det är så protestvågor startar.
Oavsett om man bor i Kairo, São Paulo, Madrid eller Stockholm.