40 miljarder till kriget 55 öre till de lågavlönade
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Gordon Brown, den brittiske finansministern, behöver pengar till kriget. 40 miljarder ska skyfflas in i robotar, bomber, flyg och soldater.
Brown, som ser ut som om han ständigt blivit väckt efter två timmars orolig nattsömn, är enligt politiska experter en aning intresserad av social rättvisa. Ämnet kunde ha varit stort i hans land, det mest ojämlika i EU. 3,5 miljoner lever i fattigdom, en tredjedel av dem är barn.
Mitt under det stora kriget slår regeringen till med en liten försiktig attack mot fattigdomen. Minimilönerna höjs. Med 55 öre. De extremt lågavlönade får drygt 60 kronor i timmen. Med 48 timmars arbetsvecka kan månadslönen bli bortåt 12 000 kronor.
Kvällen då krigsalliansen massakrerade irakier på ett torg i Bagdad, slog jag mig ner i tidningen Guardians kantin för att undervisas om det brittiska klassamhället av Polly Toynbee. 1970 jobbade hon en längre tid som låglönearbetare. Hon steg in i samma värld helt nyligen och har berättat om den i reportageboken ”Hard Work” (Bloomsburys förlag).
– Klassamhället har förstärkts de senaste tre decennierna. Klyftorna mellan högavlönade och de fattiga har vuxit. Lönerna nu är relativt sett lägre än 1970, säger hon och visar förkrossande övertygande dokument.
Polly Toynbee flyttade ut till Clapham Park, centralt som Rosengård och inte särskilt långt från Brixton som härjats av fattiguppror. Clapham kallas lilla Kosovo och det eländigaste bostadsområdet, Vita huset, liknar Moskva 1970: Hög kriminalitet, svår prostitution, växande drogmissbruk, arbetslöshet, ensamma tonårsmammor.
Clapham håller en privat byrå som säljer arbetare. Verksamheten är vinstrik. Arbetskraft levereras till call-centers, sjukvård, skolbespisning och tvätterier. Byrån tar sex eller sju pund per såld arbetare. De tillfällighetsanställda får minimilön, 4,10 i timmen.
Jag prövar ett vanligt cyniskt reaktionärt argument på Toynbee: Men de flesta tar sig väl ur låglöneträsket och får bättre betalda jobb.
– Inte alls. Den sociala rörligheten uppåt är svagare än på femtio år. De flesta stannar kvar i sina uselt avlönade jobb. Barnen får den sämsta utbildningen och det sociala arvet vilar svart och tungt över familjerna, säger Polly Toynbee.
– Du vet en låglönearbetare behöver arbeta åtta timmar för att kunna köpa ett par enkla skor. Nio timmar för att få råd att gå på teatern. De står utanför sjukförsäkring och arbetsrätt.
Som svensk ställer jag den obligatoriska frågan: Vad gör facket?
Organisationsgraden inom den privata sektorn är bara 19 procent, ett tungt arv från den råa Thatcherepoken. Och, säger Toynbee, Thatcher drev igenom privatiseringar inom stora delar av den offentliga sektorn. Outsourcing av tvätt, städning, mat och vård inom sjukhus och på skolor. Den med lägst anbud fick ta över verksamheten.
– Privatiseringen har inneburit en väldig nedrustning av verksamheten och extrem exploatering av de ofta tillfällighetsanställda. Företagen överlever med de metoderna. De mest usla arbetsgivarna är småföretagen, säger Toynbee.
– Jag mötte sällan någon bland mina tillfälliga arbetskamrater som föreställde sig att livet skulle kunna bli särskilt annorlunda. Samtidigt byggde arbetsgemenskapen på stark solidaritet, särskilt mellan kvinnorna. Tänk om de samlat sig till en lång strejk: skolor, sjukhus, äldrevård, tvätt och matlagning, allt skulle bryta samman. De exkluderades värde skulle göras synligt.
Toynbee är ingen revolutionär precis, snarare en stillsamt, upplyst radikal med sympatier för vänsterliberala Fabian Society.
Efter samtalet letar vi oss fram till den slitna tunnelbanestationen: ”Du vet väl vad Thatcher sa, säger Toynbee: Bara de misslyckade åker kollektivt.”