Krafttag krävs mot diskrimineringen
Sverige gör alldeles för lite mot rasism och diskriminering.
Det beska beskedet kommer från FN:s kommitté mot rasdiskriminering och den rapport om läget i vårt land som presenterades i veckan.
Det borde egentligen inte förvåna.
Vi har i årtal diskuterat hur akademiker med utländsk bakgrund inte får jobb de är kompetenta för och i stället blir taxichaufförer eller städare.
Strukturer styr
Men fortfarande är det så att det finns cirka 375 000 utlandsfödda med eftergymnasial utbildning i Sverige, men bara sju av tio har jobb eller eget företag. Dessutom är 60 procent av landets invandrare överkvalificerade för jobb de får i Sverige, enligt Stockholms universitets Linnécentrum för integrationsstudier.
Förklaringarna till varför arbetslösheten är högre bland invandrare är många. Svårt att få in en fot på arbetsmarknaden, inga förskoleplatser och andra brister i välfärdssystemen, långa handläggningstider, dålig svenskundervisning och bristfällig information till nyanlända.
Men man måste vara ideologiskt förblindad om man inte ser förekomsten av strukturell diskriminering på arbetsmarknaden.
OECD har visat det tidigare: Sverige är världsuselt på att släppa in invandrare på arbetsmarknaden. Och EU:s statistikbyrå meddelade i somras att Sverige är det EU-land som har den största skillnaden i sysselsättning mellan egna medborgare och personer som har medborgarskap utanför EU.
Eter två år i Sverige står fortfarande sju av tio nyanlända utanför arbetsmarknaden. Och bara en av tio har fått ett vanligt arbete.
FN skärper tonen
Andra siffror - från Europarådets kommission mot rasism och intolerans, Ecri - visar att andelen utrikesfödda som är överkvalificerade för sina arbeten är mer än dubbel så hög som bland infödda. Värst utsatta för diskriminering på svensk arbetsmarknad är romer och muslimer, enligt Ecri.
Det är som om svensk politik – med sitt mantra om att ”arbetslinjen” ska råda – helt saknar muskler här. Det är pinsamt.
Det är, bland annat därför, FN nu skärper tonen.
I den åttasidiga rapporten kräver kommittéen att Diskrimineringsombudsmannen, DO, får större befogenheter, mer pengar och möjlighet att anställa mer personal.
Det är bra, men räcker det?
Trots att olika FN-instanser i drygt tio års tid krävt att Sverige måste arbeta hårdare för att komma till rätta med de här frågorna har framstegen dröjt.
I regeringsförklaringen 2006 sa statsminister Fredrik Reinfeldt att ”krafttag måste tas i kampen mot den etniska bortsorteringen på den svenska arbetsmarknaden".
Snart är regeringen Reinfeldt vid slutet av sin andra mandatperiod. Vad händer?
Krafttag behövs
Förslagen och idéer finns. Fler arbetsgivare måste rekrytera genom anonymiserade jobbansökningar. Där kan stat, kommuner och landsting visa vägen.
Det behövs också en effektiv arbetsmarknadspolitik. Yrkespraktik och arbetsplatsförlagda utbildningar för arbetslösa är verktyg som måste vässas och användas bättre. Resurserna till vuxenutbildningen måste öka. Arbetsförmedlingen måste få börja förmedla jobb i samarbete med fack och näringsliv.
Här finns exempel på hur det kan gå till, bland annat i projektet Äntligen Jobb som Swedbank driver ihop med Arbetsförmedlingen. Myndigheten förser banken med arbetslösa och utlandsfödda akademiker med rätt till aktivitetsstöd och Swedbank sätter dem i arbete under ett halvår. Syftet är att sedan kunna anställa dem.
Det är dags att vi gemensamt de tar de krafttagen nu.