Rasismen mår bra i välmående länder
Det var en gång ett land som i tider av nöd, kris och kaos stod fram som en plats för tolerans, en fristad bland de europeiska alperna.
Det var då det.
Schweiz rykte som vidsynt tillflyktsort har skamfilats rejält på senare år, med benägen hjälp av det högerextrema partiet Schweiziska Folkpartiet, SVP.
Partiet blev i det senaste förbundsförsamlingsvalet landets största parti och har gjort sig kända för att ha kampanjat med budskap om att ”kosovoalbaner hugger schweizare”.
SVP drev fram att minareter ska förbjudas, något som mötte stark kritik från FN och Amnesty. Och i helgen hölls en folkomröstning om att stoppa ”massinvandringen”.
Fyra av tio sa ja
Fyra av tio schweizare deltog, ja-sidan vann med knapp marginal, och gränserna mot Europa ska stängas.
Fast nu handlar det inte om att sätta åt invandrande muslimer.
Det är EU-medborgare som är det stora hotet.
I dag har Schweiz en rad avtal med EU om fri rörlighet. Varje år invandrar omkring 80 000 personer till Schweiz, de flesta från EU-länder.
Sjukvården, restaurangerna och servicesektorn bärs upp av folk från grannländerna. De kunskapsintensiva branscherna är beroende av akademiker från Tyskland och Frankrike.
Men så vill inte SVP och deras sympatisörer ha det.
Rekordlåg arbetslöshet
Tongångarna känns igen från europeiska krisstater där bruna rörelser flyttar fram positionerna: de tar våra jobb, de får de bästa lägenheterna och de är kriminella.
Men Schweiz är ingen krisstat.
I ett land där ekonomin blomstrar, där arbetslösheten är rekordlåg, sysselsättningsgraden bland invandrare hög och där fyra av tio nya företag startas av människor födda utanför landets gränser framstår missnöjesyttringarna nästan som en anomali.
Exemplet Schweiz är en påminnelse om att rasismen inte bara slår följe med arbetslöshet och kris.
Intolerans och fördomar kan växa fram även ur de mest välmående myllor.