Regeringens lydiga redskap
8 DECEMBER 2012 Arbetsförmedlingen
I november 2009 kunde Aftonbladet avslöja att regeringens storsatsning på jobbcoacher hade havererat efter bara några månader. Det handlade om dömda brottslingar, handpåläggning och alla sorters mumbo jumbo.
Arbetsförmedlingens ledning, med generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist, i spetsen, satt i krismöte och den ansvarige ministern, Sven Otto Littorin, tvådde sina händer. Hela den jättelika upphandlingen av tremiljardersprojektet fick göras om.
Inga bevis på effekten
Sedan dess har rapporterna om healing och hokus pokus i stort sett uteblivit, om nu inte filmvisningar med Kay Pollak ska räknas in i kategorin.
Dessvärre har också resultaten lyst med sin frånvaro. Inte ens Arbetsförmedlingen har lyckats visa att jobbcoacherna leder till att arbetslösa får jobb, och häromdagen bekräftade Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering den bilden.
Jobbcoacherna ökar i bästa fall chansen att få ett jobb med ett par procent.
Trots det arbetar generaldirektör Bermudez-Svankvist på med sina coacher, precis som hon fortsätter att administrera cirkusen i utförsäkringen av sjuka och det besvärliga uppdraget att förstatliga introduktionen av flyktingar.
Coacher är inte lösningen
Däremot sysslar hennes myndighet allt mindre med att förmedla arbete, och kritiken växer.
Angeles Bermudez-Svankvist administrerar regeringens ”arbetslinje”, och kärnan i den är att arbetslösheten inte beror på strukturförändringar på arbetsmarknaden. Då skulle svaret nämligen vara storsatsningar på utbildning, klassisk arbetsmarknadspolitik och en annan bostadspolitik. Inte jobbcoacher som hejar på.
Enligt regeringens ”arbetslinje” beror arbetslösheten inte heller på sviktande konjunktur eller bristande efterfrågan. Då borde politiken stötta barnfamiljer, pensionärer och andra som kan hålla efterfrågan uppe. Det skulle byggas bostäder och investeras i infrastruktur, men knappast erbjudas coachning i konsten att läsa platsannonser.
Ett moraliskt problem
I stället handlar ”arbetslinjen” om att se arbetslösheten som ett privat och egentligen moraliskt problem. I regeringens värld anstränger sig arbetslösa – och sjuka – inte tillräckligt. Politiken ska helt enkelt bidra med lite självdisciplin.
I det är Angeles Bermudez-Svankvist och hennes Arbetsförmedling bara det lydiga redskapet.