Sorgliga sossar, ser ni inte Zozo?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-15
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag vaknar med svarta lockar på näthinnan. Mardrömsrädda Zozo begraven i sin mammas famn i Beirut, innan bomberna tog henne.
Sedan slår min kille Göran på radion. P1 Morgon pratar om flyktingamnesti. Om pojkar som Zozo.
Josef Fares film om Zozos flykt från Beirut, om hans drömmar om och möte med vårt land, är stark. Den stannar kvar ordlös men känsloladdad i dagar efteråt.
Fares skildrar inte Zozos väntan på asyl. Självklart får Zozo stanna i Sverige. I vissheten om det kan andra svåra saker skildras: större pojkar på skolan som spöar skiten ur turken. En mindre pojke som också är ensam men som sakta vågar närma sig med löfte om vänskap. Farföräldrarnas tvekan inför Zozos stora sorg: Ska vi prata om hans förlust eller bara dränka honom i villkorslös kärlek?
Det här var på 1980-talet. Nu är det 2000-tal och flyktingpolitiken hårdnar. Utlänningslagens humana löften krossas av en betydligt hårdare praxis som skickar ut hellre än låter stanna.
Men solidariteten och övertygelsen om människovärdet finns kvar. Många människor i vårt land gömmer flyktingar som inte kan eller vågar återvända. Ännu fler uttrycker sitt stöd för de flyktingar, barn sjuka av sorg, som fastnat i byråkratins kvarnar.
Moderaterna och socialdemokraterna ger inte efter för det varma trycket. I går röstade de ner de andra partiernas förslag om amnesti.
Vad känner man inför det? Sorg. Vrede. Besvikelse över att den svenska riksdagsmajoriteten vägrar ta ansvar för människor som far illa.
Samtidigt: ljus i mörkret. Främlingsfientliga fremskrittspartiet, lett av bensinpopulisten Carl I Hagen, blev valets stora vinnare i Norge. Extremhögern har gehör i Europa. I vårt land är det annorlunda.
Här kräver istället den starkaste folk-
opinionen flyktingamnesti. Flera tusen demonstrerade i lördags. Kyrkornas påskupprop samlade nästan 160 000 namn. Alla möjliga människor, organisationer och företag samlas i en folkrörelse som talar till det goda hos människor, om vårt ansvar för varandra.
Socialdemokraterna och moderaterna sa nej till amnestin men kampen är inte över. Miljöpartiet och vänsterpartiet har i de senaste dagarnas budgetförhandlingar varit nära att nå amnestier för apatiska flyktingbarn och för flyktingar som inte kan utvisas eftersom hemländerna inte tar emot dem. Det är alltid något.
Om opinionen fortsätter tvingas socialdemokraterna och moderaterna att backa. Jag är säker på det. För ska vi prata om flyktingar måste vi prata om mjuka och lockiga Zozo. Om hans obändiga vilja att leva, hans skratt och hans gråt. Det är honom flyktingdebatten handlar om.
Att sossarna ännu inte fattar det är skandal.