I händerna på kapitalet

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-24

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ron Gettelfinger, ordförande i det amerikanska bilarbetareförbundet UAW, skakade i går hand med cheferna för General Motors och Ford.

En symbolisk inledning på årets avtalsförhandlingar. Förhandlingarna med den tredje av Detroits klassiska biltillverkare, Chrysler, började förra veckan.

Årets avtalsförhandlingar i den amerikanska bilindustrin har beskrivits som de viktigaste sedan femtiotalet. Då producerade Detroit modeller som ännu står symbol för bilismen. Samtidigt vann de som byggde bilarna ett välstånd som tidigare varit förbehållet medelklassen.

I dag är förutsättningarna annorlunda. De klassiska amerikanska bilkoncernerna brottas med enorma problem. Marknadsandelar försvinner och företagen blöder.

Ford säljer sina två brittiska lyxbilsmärken i ett försök att få loss pengar. Sannolikt står Volvo på tur.

Chrysler har nya ägare – amerikanska riskkapitalister – sedan tyskarna på Mercedes tröttnat.

Jämfört med till exempel Toyotas USA-fabriker anses det att arbetskraftskostnaden behöver minska med 20 dollar per timme, mer än en fjärdedel.

Vad det i praktiken innebär framgår kanske av ett sparpaket som de anställda och Delphi – underleverantör till GM – enades om i juni. Ingångslönerna sänks, och den högsta lönen sätts till 127 kronor i timmen. För anställda som kunnat tjäna upp till det dubbla innebär det kraftiga lönesänkningar.

Ändå har uppgörelsen med Delphi beskrivits som en facklig framgång.

Företaget lovar att fortsätta driften vid de fyra fabriker där de anställda är organiserade av UAW, och arbetare med lång anställningstid får viss kompensation. På en arbetsmarknad där de anställda oftast lämnas i sticket när arbetsplatser omstruktureras anses det storslaget.

Förhandlingarna mellan facket och de tre stora biltillverkarna kommer till stor del att handla om sociala förmåner, som sjukförsäkringar. Sannolikt blir lösningen fristående fonder, administrerade av facket. Det ger en viss säkerhet, även om något av företagen skulle gå omkull. Frågan är: Hur mycket trygghet kommer de pengar som avsätts att räcka till?

Precis som de uppgörelser om lönesänkningar i utbyte mot anställningstrygghet som träffats i Tyskland lär resultatet av förhandlingarna inom den amerikanska bilindustrin så småningom påverka diskussionen om den svenska arbetsmarknaden. När UAW i USA och IG Metall i Tyskland, två av världens starkaste fackliga organisationer, tvingas backa påverkar det också förutsättningarna här hemma. Det vet arbetsgivare och fackliga företrädare.

Just därför är det märkligt att Svenskt Näringsliv i kampanjer framställer det som om arbetsgivarna på nåd och onåd skulle vara utlämnade åt sina fackliga motparter.

Så länge företagens samarbete över gränserna fungerar långt bättre än de fackliga organisationernas är det snarare tvärtom.

Ingvar Persson

Följ ämnen i artikeln