Paris la vie en rose
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-01
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den franska huvudstaden tycktes byggd som ett ointagligt borgerligt fäste. Vänstern var exkluderad från makten sedan 1909.
Högern byggde stadshuset till ett mäktigt fort. Därifrån delade Jacques Chirac, likt en feodalfurste, ut jobb och bostäder till sina släktingar och partiarbetare. Höga hyror och segregerat boende drev arbetarklassen ur stan. För några år sedan lämnade Chirac över sitt korrupta styre till sin nära förtrogne medarbetare Jean Tiberi, så parodiskt nersjaskad av fiffel, svarta affärer och nepotism att delar av borgerligheten inte stod ut med hans ledarskap. Parisfortet började rämna, i mars i år föll det samman.
En röd-grön allians tog över med Betrand Delanoë som borgmästare.
I sitt installationstal citerade han Hemingway: Paris är en fest. Han hänvisade förstås också till Victor Hugos ord om Paris som ”framstegets segelduk”.
Glappet brukar vara tämligen stort mellan den franska talekonsten och den praktiska politiken. Delanoës administration vill bli ett undantag. Snabbt definierade den huvuduppgifterna: Bryta bostadssegregationen, förändra trafiksystemet, jämställdhet, bättre villkor för äldre, handikappade och fattiga. Kulturen – en angelägenhet för alla.
Delanoë är särskilt angelägen
om att öka det folkliga deltagandet och decentralisera besluten.
Nyligen presenterade Paris röd-gröna regering budgeten. Parollerna har till stor del översatts till praktisk politik. Stan köper in tusentals lägenheter i centrum, som ett led i den sociala bostadspolitiken. Centrum blir tillgängligt för det som kallas vanliga löntagare, segregationen minskar. Den borgerliga partielitens och de högra tjänstemännens förtur till det flotta boendet rivs ner.
Barnomsorgen rustas upp, fast inte riktigt i nivå med de väldiga behoven.
Trafiksystemet orienteras alltmer mot det kollektiva: spårbunden trafik byggs ut, gatusystemet läggs om för att gynna busstrafik. ”Vi ska bryta bilens hegemoni”, säger Delanoë, som också driver projekt för att kraftigt bygga ut parker och grönområden.
Kulturpolitiken reformeras så att besök på offentligt ägda museer blir helt avgiftsfria. Parisarna får särskilda kulturkort, som kraftigt reducerar kostnaderna för bland annat teater- och konsertbesök.
Det decentralistiska kommunstyret ska upprätta särskilt nära relationer till det civila samhället, inte minst med invandrare, som också ska få rösträtt mycket snabbt efter ankomsten.
”Demokrati, ekologi och solidaritet”, så sammanfattar Delanoë sina tre huvuduppgifter.
Hur kunde de röd-gröna vinna val på en så radikal politik, särskilt som det traditionella väljarunderlaget (arbetarklassen) är så litet? frågar jag Parispolitiker.
De hänvisar inte så sällan till BOBO-effekten, alltså till de så kallade BOrgerliga BOhemerna. Detta välutbildade, välbetalda unga medelklasskikt intresserar sig för ekologi, vill ha fungerande skolor och god vård. De skräms av klassklyftorna, som skapar socialt våld och exkludering. Den nya röda borgerligheten har aspirationer och en samhällssyn som ligger nära vänsterns. De är mot den intoleranta småborgerliga moralen. Därför röstar de gärna röd-grönt och på borgmästare Delanoë, en öppen, demokratisk och bildad homosexuell.
Tidigare artiklar i serien: Jesper Bengtsson: Berlinarna tog ett steg åt vänster (23/10).