Ghezali som ett djur i en bur
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Lyckliga leenden och hungriga käftar. Presskonferensen i fredags var en obehaglig upplevelse. Mehdi Ghezali inklämd mellan sin pappa, advokaten Peter Althin och Guantanamogruppens Gösta Hultén. Framför dem ett stort pressuppbåd.
Gösta Hultén visste inte till sig av lycka. Det är en glädje för Guantanamogruppen att kunna presentera Mehdi Ghezali, nu en fri man, sa han i början av presskonferensen. Sedan lät han journalisterna gå lös på Ghezali med kritiska frågor.
"Det är många i Sverige som hatar dig", sa en journalist.
"Tror du verkligen att du kommer att kunna leva som en fri man", sa en annan.
Mitt uppe i ruschen satt Mehdi Ghezali själv, lågmäld och blek och hålögd efter två år i omänskligt fångläger. Allt ljus var på honom. Ändå var det inte han som stod i centrum.
Mehdi Ghezali var bara en bricka i spelet mellan medierna och Guantanamogruppen. Medierna höll rättegång. Guantanamogruppen tillhandahöll den anklagade. Alla var ute i egna syften, ingen i Mehdi Ghezalis. Han reducerades till ett djur i bur. Å ena sidan en trofé som visade att Guantanamogruppen hade lyckats i sin kamp, å andra sidan ett högvilt för journalisterna att skjuta prick på.
Nu har Gösta Hultén drabbats av dåligt samvete, eftersom han övertalade Mehdi Ghezali att ställa upp på presskonferensen. I ett rasande debattinlägg i Aftonbladet öser Hultén ut sin besvikelse över journalisterna. "Jag känner sorg över er hjärtlöshet", skriver han. Hultén hade hoppats att medierna skulle fråga Mehdi Ghezali om hans upplevelser på Guantanamo, inget annat.
Dåligt samvete räcker inte. Guantanamogruppen måste förstå att den, omedvetet eller medvetet, har gått i medielogikens fälla. Gruppens längtan efter uppmärksamhet, att visa att kampen hade lyckats, satte Mehdi Ghezali i en omöjlig situation. Medierna gick över gränsen, visst, men det var Guantanamogruppen som gjorde det möjligt.
Gruppens kamp har varit principiellt viktig. Ingen ska spärras in på grunder som inte är legala. På Guantanamo begår USA vidriga rättsövergrepp som omvärlden, regeringar och frivilliga, måste sätta stopp för. Men efter Ghezalis hemkomst har Guantanamogruppen valt att sätta sökarljuset på Ghezali som person. Det gynnar ingen. Inte kampen och inte Ghezali.
Jag vet inget om Mehdi Ghezalis förehavanden före Guantanamo. Han är möjligen inte Guds bästa barn. Delar av hans berättelse är påfallande otydlig. Men det är rättsväsendet som ska fria eller fälla, inte medierna och inte Guantanamogruppen.
Andra saker behöver man bara sunt förnuft för att inse. När en kille kommer hem efter två år i fångläger, när han säger att han blivit torterad, är det kristeam och stillhet som hans "vänner" ska ställa upp med. Inte hysteriska presskonferenser som knappt en statsminister hade pallat.
Guantanamogruppen måste fundera på varför, och hur, lyckan över frisläppandet utplånade medmänskligheten.