Politik med ett mänskligt ansikte
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag måste ut i den vanliga valrörelsen. Skandalen kring folkpartiet gör mig bara bedrövad.
Så jag tar tunnelbanan till Hallonbergen och följer med Sundbybergs kommunalråd Helene Hellmark Knutsson på dörrknackning.
Många dörrar förblir stängda. George Karat öppnar. ”Socialdemokraterna, det är bra”, säger han till kommunalrådet.
Familjen har just fått uppehållstillstånd. De bor hos en släkting, sonen Gabi sover på golvet. Nu letar de efter en egen lägenhet.
Helene Hellmark Knutsson ger några råd. Hon frågar vad familjen tycker om Sundbyberg. De pratar en lång stund om skolor och bostäder medan teven i hörnet visar al-Jazira.
”Jag tror att kommunpolitiken måste vara väldigt nära bostadsområdena”, säger Helene Hellmark Knutsson till mig. ”Det har känts som att avståndet ökat mellan medborgarna och oss politiker”. Därför valde hennes parti att knacka dörr redan förra året som grund för de lokala valprogrammen.
Kommunalrådets ansikte syns på valaffischerna runt centrum. Det politiska ansvaret är tydligt och lätt att nå.
”Går jag ner på Konsum och handlar är det alltid någon som har någon fråga”, säger Helene Hellmark Knutsson.
???
Runtom i Sverige tar tusentals politiker de svåra besluten och vågar stå för dem inför sina grannar. Från höger till vänster. Många skulle ha det bekvämare om de valt en annan karriär, men de drivs av att göra samhället så bra som möjligt.
Jag vägrar gå med på att folkpartiets Johan Jakobsson och andra myglare är politikens rätta ansikte. Det tillhör Helene Hellmark Knutsson och alla hennes kolleger, från det riktigt lokala till rikspolitiken.
???
Mitt i samtalet med kommunalrådet reser sig George Karat. Han är textilkonstnär och rullar ut en väv med tre gula kronor mot en blå himmel. Där under ett kvarter med höga hus. ”Olof Palme”, säger han.
Nästa väv är i regnbågens färger. ”Nelson Mandela”, fortsätter den syrianske konstnären.
Tredje väven. Återigen tre gula kronor. På himlen en stjärna och under den ett rött fält: ”Anna Lindh.”
”Jag älskar mycket Nelson Mandela, Anna Lindh och Olof Palme”, säger George Karat.
När jag kommer tillbaka till jobbet tar jag fram ett av Annas sista tal, till SSU-kongressen 2003. Hon jämför med 1990, då hon slutade som ungdomsförbundets ordförande.
Kampen för det lika människovärdet är densamma, säger hon, liksom många politiska sakfrågor.
”Men vi kan också se en stor skillnad”, fortsätter Anna och talar om globaliseringen. Förr ”handlade det nästan bara om en internationell solidaritet som vi behövde visa andra ... I dag, på grund av globaliseringen så behöver vi det internationella samarbetet lika väl som några andra.”
Hon illustrerar med hur det internationella kapitalet spelar ut länder mot varandra.
Jag saknar det perspektivet i årets valrörelse. Kanske ligger en del av felet hos oss i medierna. Både höger och vänster har sina uppfattningar om hur globaliseringen ska mötas, men det är inte ett huvudtema i utfrågningarna.
Ändå skulle det öka det politiska intresset. Hur kan man säga att skillnaderna är små när alliansens utrikespolitik inte innehåller en rad om arbetsvillkoren i Rumänien och Kina?
???
En som tänker globalt är Al Gore som turnerar med sin film om växthuseffekten. ”Om jag fick rösta skulle jag säga ja till trängselskatten”, sa han till Aftonbladet under sitt besök i Stockholm.
Varför är det så långt till nästa presidentval?