Mauricio Rojas hjälper Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

SKÄRHOLMEN. I utkanten av torget garanterar Vivo Prima: Mat från hela världen. Strax intill ligger begravningsbyrån Ignis, som lovar avsked till låga priser. En man spelar Mozarts flöjtkonsert och på torget konkurrerar försäljare om tomatpriset.

Ett passande utrymme för marknadens makt.

En gång i tiden användes Skärholmen som skräcksymbol för kommersialism och omänsklighet. Förortens kvinnor dundrade mot Olof Palme om höga mjölkpriser.

I går ställde sig Göran Persson framför ingången till köpcentrumet och talade till några hundra: ”Han är min statsminister”, sa mannen bredvid mig. Han kom från Somalia.

Göran Persson fick sällskap som valtalare. På hans möte uppträdde Mauricio Rojas, väl förfaren i trotskismens teori om ”enterismen”.

Rojas rabblade sina grovhuggna debattartiklar rakt in i tre mikrofoner: Persson exploaterar främlingsfientlighet. Socialdemokratin är i grund och botten som Le Pen.

När jag med någon tydlighet försökte kommentera Rojas, hojtade han: ”Du slår mig. Du måste be om ursäkt.” En TT-utsänd fick för sig att jag ville stoppa Rojas ordflöde och att Persson ”egentligen” är som Le Pen.

Fullkomligt sanslöst.

”Arbete”, sa Rojas, känd på Malmö Högskola för sina välvilliga föreläsningar om Pinochet-diktaturen. ”Bara arbete skapar frihet för invandrare.” Smaka på den formuleringen.

Själv har jag sett ”importerade” lantarbetare i spanska El Ejido, bundna av slavkontrakt, förföljda och hänvisade till de uslaste miljöer. Spanska regeringen vill förbjuda fackligt medlemskap för den sortens arbetare. Samma system som ofta i USA. På Lissabons stora torg kan arbetsköpare välja ut angoleser och ukrainare för omänskliga dagsverken. De står utanför det mest elementära arbetsskydd. Till de flotta villaområdena i europeiska storstäderna forslas arméer av städare, helt utanför det sociala systemet.

Vår tids superexploaterade.

Den sortens apartheidliknande arbetsmarknad har två viktiga grundförutsättningar: Facket ska hållas borta. Arbetsrätten monteras ned.

Ur detta växer den strukturfascism som sociologen Ottar Brox kartlagt: En arbetarklass ställs mot en ny underklass. De förnäma liberala redaktörerna fnyser åt de lägre klasserna som inte är solidariska. Hyckleriet är omåttligt.

I det alltmer reaktionärt styrda Europa för regeringar stenhård kamp mot facket och mot arbetsrätten. Av solidaritet? Rader av strejker och massdemonstrationer mot den politiken har fyllt gatorna i Rom, Madrid, Bryssel och London. Löntagare med alla sorters bakgrund har deltagit. Kampen för invandrarnas rättigheter har alltid varit central. ”Svartskalle men inte svartfot”, som svenska invandrare formulerat saken.

Tomaterna tävlar fortfarande på Skärholmsmarknaden. Högern och näringslivet vill att samma regler ska gälla för människorna. Jag vandrar till T-banan: Ur funktion.

Olle Svening