En bit på väg mot en anständig kapitalism

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Debatten om Lars Ramqvists skadestånd för de skador han orsakade under sin tid som ordförande för försäkringsbolaget Skandia har satt fingret på hur maktförhållandena i det svenska samhället faktiskt skulle kunna förändras.

Alla tycks överens om att Ramqvist medverkat till att taken på direktörernas bonusprogram lyfts bort. Ingen ifrågasätter heller att det kostat det en gång så ansedda företaget hundratals miljoner kronor.

Frågan är i stället vad Ramqvist ska betala för sitt misslyckande.

Å ena sidan finns bolagets styrelse som vill göra upp affären utan fler uppslitande tvister eller juridiska turer. Styrelsen menar att det kan räcka om Ramqvist betalar tillbaka de drygt två miljoner kronor han fick i ersättning för sin tid som styrelseordförande.

Stämman i april kommer att få förslaget att acceptera uppgörelsen.

Å andra sidan finns vreden hos småägare och deras organisation Aktiespararna som tillsammans med en bred allmän opinion uppfattar direktörernas fantasiersättningar som utslag av girighet och omoral. Aktieägare som sett värdet av sina investeringar minska, kunder som låtit Skandia förvalta deras pengar och vanliga löntagare som försöker få vardagen att gå ihop har tillsammans vänt sig mot miljonbonusarna. En mäktig, om än tillfällig, allians.

Och mitt i detta representanterna för de stora ägarna: Föreningssparbankens fondbolag Robur med fyra procent av aktierna, AP-fonderna som tillsammans har drygt fem procent av ägandet och de andra bankernas fondbolag.

De representerar oss alla. Det är vanliga löntagares pengar som utgör fondernas kapital. Det är vanliga pensioner som ska tryggas med dess avkastning.

Fram till debatten om direktörernas bonusar — inte bara i Skandia — har fonderna i stor utsträckning avstått från att utöva den makt ägandet ger. De har varit ansiktslösa ägare och därmed kanske bidragit till att bonuskulturen kunnat växa fram.

Idag går det knappast längre. Det går definitivt inte i frågan om Ramqvists skadestånd. Ledamöterna i AP-fondernas styrelser, till exempel LO:s och Metalls ordföranden, måste ta ställning. För en diskret lösning som styrelsen föreslår eller för den rättvisa som så många kräver.

– Instinktivt och emotionellt känner jag att ett skadestånd på 2,2 miljoner är alldeles för lite, sa Metalls Göran Johnsson i torsdagens Aftonbladet.

LOs ordförande Wanja Lundby Wedin utryckte ”tveksamhet”.

Pensionsfonderna har redan i dag ägarpolicys som slår fast att de ska vara ”aktiva ägare i etik- och miljöfrågor” (3:e AP-fonden) eller se till att bolagsstyrelsen ”arbetar aktivt med de miljö- och etikfrågor som är relevanta” (Robur). Dessutom finns regler om öppenhet, likabehandling och rimliga ersättningar.

Inte socialism förstås, och inte det ansvar för samhällsbyggandet som i längden är det enda som kan trygga framtiden. Men en bit på väg mot en anständigare kapitalism är det trots allt.

Nu handlar det bara om att låta det märkas.

Ingvar Persson