Vi ska aldrig känna oss riktigt trygga
Under de senaste dagarna har gratistidningen Metro berättat om hur cancersjuka svenskar varit tvungna att berätta för Försäkringskassan när de ska dö för att få sjukpenning.
Visst har vi hört det förut?
När regeringen ändrade reglerna för sjukförsäkringen ledde det till att många svårt sjuka, flera med obotlig cancer, kastades ut ur systemet och förväntades ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.
Andra har - precis som människorna Metro berättar om - avkrävts besked om när de väntas avlida innan de får pengar.
"Enskilda fall", urskuldar sig borgerlighetens representanter. Det finns ingen systematik när människor far illa, tydligen.
Mest betydande arvet
Men människors liv slås sönder av sjukregler som är alldeles för hårda. Allt för ofta hamnar svårt sjuka - däribland människor som är döende i cancer - i kläm. Men det är också uppenbart att sjukreglerna är för otydliga och för svåra att tolka av Försäkringskassans handläggare på att rättssäkert sätt.
Men det finns både systematik och politik bakom det här. Att bli sjuk eller arbetslös ska kosta. I regeringens värld gör det människor arbetsamma och friska.
Våra politiker har fått mandat att montera ned trygghetssystemen. Hamnar folk i kläm så kan vi kanske kosta på oss att tycka synd om dem när Metro skriver.
Men varje ny artikel som berättar hur trygghetssystemen fungerar eller inte fungerar påminner oss om en sak: vi kan aldrig känna oss riktigt trygga.
Och bortsett från de personliga tragedierna i sjukförsäkringen så kanske just det - känslan av otrygghet - är det mest betydande arvet Fredrik Reinfeldts regering lämnar efter sig.