Bra psykvård - en fråga om värme
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Skådespelaren Micke Dubois sorgliga död har ännu en gång riktat våra blickar mot bristerna i psykvården. För nära ett år sedan var det brottaren Mikael Ljungberg som tog sitt liv. Båda var deprimerade när de dog. Båda hade sökt hjälp men inte fått tillräckligt.
"Psykvården känns ju som ett jävla hån, en klapp på axeln och några timmar senare är Mikael död. Det är fanimej vidrigt, ett hån mot alla människor. Vi har kanske skickliga kirurger som karvar elegant i oss om vi inte är för sjuka, men när det gäller psykvård fungerar ingenting", säger Mikael Ljungbergs flickvän Katarina Gustafsson.
På den sorgsna och ilskna anhörigas vis förbannar hon bristerna i psykvården. Brister som bekräftas i undersökningar från Socialstyrelsen och av medicinsk expertis.
Sängplatserna i den slutna psykiatrin har blivit färre samtidigt som den utlovade utbyggnaden av öppenvården har uteblivit. Psykvården har fått bära betydligt tyngre besparingar än andra vårdformer, samtidigt som många landsting och kommuner struntar i att samverka. Människor som behöver genomtänkt stöd får nöja sig med pillerkartor.
Johan Cullberg, professor i psykiatri, har i Dagens Nyheter beskrivit det som ett krigstillstånd bakom sjukhusväggarna: "Man sliter för att få lägga in akut psykotiska eller självmordsbenägna patienter på avdelningar som redan är fulla [...] Psykoterapi är svåråtkomlig och köerna långa."
Anders Milton, regeringens psykiatrisamordnare, har sagt att staten behöver satsa 7,5 miljarder kronor under åtta år för att psykvården ska komma på fötter. Regeringen har nöjt sig med att satsa 700 miljoner kronor på två år.
Självmorden ökar inte, det är viktigt att säga. Tvärtom har de minskat, från 2000 per år för tio år sedan till 1500 nu. Men varje självmord är tragiskt. Ingen ska behöva dö för att samhället inte erbjöd rätt hjälp i rätt tid.
Ändå sker det. Hur har det blivit så? Varför är psykvården pressad bortom all sans? Det har så klart inte "bara blivit så". Det är en direkt följd av att politikerna har prioriterat. Eller snarare har prioriterat bort.
Psykiskt sjuka är ingen röststark grupp. De har fullt upp med att stiga upp ur sängen om morgonen och klä på sig och äta lunch som folk. Bara att lyckas tjata sig till vården är en stor sak. Att lära sig att inte underdriva utan att säga PRECIS HUR ILLA DET ÄR för att inte bli nekad hjälp. Att dessutom slåss för sin rätt inför politikerna? Nej. Vem orkar opinionsbilda som har fullt upp med att överleva?
Det är de andra, de som ännu orkar, som måste ta ansvaret. Som måste skapa ett samhälle där alla människor ryms oavsett var de har ont. Det vore alldeles orimligt att neka en hjärtpatient vård på grund av resursbrist. De som har ont i själen däremot, de kan ju gå hem och äta choklad i tv-soffan eller nåt.
Så känns det som om vårt samhälle resonerar. Så ociviliserat och ensamt och kallt kan det vara här hos oss. Bra psykvård är en fråga om värme. Värme kostar. Det är dags för samhället att betala.