Släpp taget om Lars Leijonborg
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Lars Leijonborg är ett under av bristande självinsikt. Han babblar på om att valresultatet känns helt fantastiskt och säger att hans ställning som folkpartiledare är stark. Han avfärdar lättvindigt spionskandalen som ”det så kallade intrånget”.
Vad är då fakta? Folkpartiet nära nog halverade sin väljarkår sedan förra valet. I Lars Leijonborgs egen valkrets Stockholms län gjorde folkpartiet ett katastrofval. Det där att partiledaren drar röster till sin riksdagslista stämmer inte i folkpartiets fall.
Socialliberalen Birgitta Ohlsson vinner över batongliberalen Jan Björklund. Trots att Björklund är vice ordförande i partiet och lyfts fram betydligt mer än Ohlsson, får hon fler riksdagskryss än han i Stockholms stad. Alla de som kryssat Birgitta Ohlsson gör ett tydligt ställningstagande för ett annat folkparti än dagens. Hon har profilerat sig som en tydlig socialliberal med värderingar långt från partiledningens.
Partiarbetarna verkar inte hålla med Leijonborg om att valresultatet känns ”helt fantastiskt”. Kenneth Carlsson, folkpartiets gruppledare i Färjelanda, går längst. Han kräver Leijonborgs avgång. Carlsson tycker att Leijonborgs snack om att han är ”gladare i dag än för fyra år sedan” är ett hån mot de hundratals kommunpolitiker som mister sina uppdrag efter folkpartiets katastrofval.
Den interna kritiken rör inte bara spionskandalen och hur den hanterades. Birgitta Rydberg, folkpartiets starka kvinna i Stockholms läns landsting, skriver i DN att partiets socialliberala, varma och omtänksamma idéarv har kommit bort:
”I strävan att ’göra upp med snällismen’ blev inriktningen ett ofta ensidigt fokus på hårdare krav. Piskor mer än morötter blev det förhoppningsfulla framgångsreceptet. Det var som det visade sig en fåfäng förhoppning.”
Rydberg kräver att alla stenar vänds och att alla ansvariga ställs till svars i spionskandalen, ”så att vi engagerade folkpartister kan tvätta folkpartiet och återupprätta Sveriges socialliberala parti”.
Leijonborg har inte drabbats av ett uns sådan självinsikt eller självkritik. Han är mest berusad inför tanken på att få bli minister. Partiledaren sätter alltså sig själv före partiet, vilket är en förödande ledaregenskap.
Om man tittar närmare på folkpartiets utveckling de senaste åren är Leijonborgs bristande krismedvetenhet inte särskilt överraskande. Det var han som la folkpartiets idéutveckling från socialliberalism till kravretorik i partisekreteraren Johan Jakobssons händer. Leijonborg visste att Jakobsson var inblandad i spionskandalen, men höll honom om ryggen och till och med ljög så länge det bara gick.
Leijonborgs uppfattning verkar vara att han inte klarar sig utan Jakobsson. Som en ”ivrig bäver” har Leijonborg hållit fast vid Jakobssons idéer och metoder. Bara en skandal utan dess like fick honom slutligen att släppa taget.
Nu är det dags för folkpartiet att släppa taget om Leijonborg. Ett framtida återupprättat folkparti klarar sig betydligt bättre utan honom. Socialliberalerna Birgitta Ohlsson och Birgitta Rydberg är däremot nödvändiga krafter i förnyelsen.