Valtempen i Finland är oroväckande låg
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det ska fan bedriva valrörelse i det här vädret, tänker jag och halkar runt på gatorna i Helsingfors. Det snöar småspik. Den 18 mars är det val i Finland. Valtempen är lika låg som utetempen. Fast människorna är varma. Raka och vänliga.
På en debatt om finlandssvenskarnas situation försöker Thomas Wallgren, filosof och aktivist som kandiderar för socialdemokraterna i riksdagsvalet, förgäves få till en konfrontation.
”Det stora hotet är högerns privatiseringar och effektivitetshysteri. Den nyliberala hegemonin drabbar de fattiga finlandssvenskarna”, säger Wallgren.
Stig Backlund från svenska folkpartiet slätar genast över: ”Vi ska inte sitta här och kritisera varandra utan samarbeta över partigränserna om finlandssvenskarnas ställning.”
Det är min första resa till Helsingfors, min första närkontakt med den finska politiken. Jag förundras över att ett samhälle kan bära så stora klassklyftor men ändå verka sakna strid mellan höger och vänster. Är inte folk förbannade?
Visst är de. Men allt färre sätter sitt hopp till partipolitiken. Valdeltagandet kryper under 70 procent.
Författaren Kjell Westö möter mig på Café Kafka i Svenska Teaterns foajé. Han betecknar sig som obunden med vänstersympatier och konstaterar att 1990-talskrisen satte djupa spår. Den smygande nedmonteringen av välfärden, krisen i hälsovården och den höga arbetslösheten har skapat vanmakt. Allt fler känner att dagspolitiken inte angår dem.
”Det är ett gott betyg åt finländarna att de ännu inte har röstat fram något riktigt högerextremt parti, som i många andra europeiska länder. Det tyder på en sund politisk inställning”, säger Westö.
Men tendenserna finns. Boxaren Tony Halme ställde upp för missnöjespartiet sannfinländarna i förra riksdagsvalet.
”Hans djupt populistiska budskap gick verkligen hem på förortskrogarna.”
Att Halme gjorde bort sig totalt som politiker är kanske symptomatiskt. Han har åtalats för rattfylleri, vapenbrott och narkotikabrott under sin tid i riksdagen. Nyligen fick han sjukpension.
Finland har sedan inbördeskriget en konstitution som kräver breda majoriteter och tvingar fram koalitioner. Nu är det centern, socialdemokraterna och svenska folkpartiet som samregerar. I valrörelsen tävlar socialdemokraterna och centern om statsministerposten. De är så jämna i opinionsmätningarna att skillnaden ligger inom felmarginalen. De två största partierna bildar regering tillsammans.
Samregerandet minskar skillnaderna mellan partierna. Politikerna är vana att samarbeta och söka konsensus. Partierna blir snarare en rörig massa än företrädare för olika ideologier.
Socialdemokraterna försöker tydliggöra skillnaden mellan höger och vänster. De vill satsa drygt två miljarder euro extra på välfärden, medan borgerligheten hellre sänker skatterna. Men det har inte lyckats höja valtemperaturen. Socialdemokraternas partisekreterare Maarit Feldt-Ranta är närmast uppgiven.
”Jag reser över hela landet på torgmöten och valmöten. Det finns inget som hetsar upp folk”, säger hon och fortsätter: ”Alla partier säger att vård, utbildning och sysselsättning är viktigt. Det är mer en fråga om vem som är bäst i klassen.”
Feldt-Ranta sätter sitt hopp till valrörelsens sista veckor. Då brukar det alltid komma någon ”sakfråga eller skandal” som överraskar och engagerar.
Själv verkar partisekreteraren inte ha någon idé om vad det skulle kunna vara.