Pristagare i fullt slagsmål
EU brukar hålla ihop i klimatförhandlingarna. Ända sedan Kyoto 1997 har det varit EU:s miljöministrar som drivit på förhandlingarna.
Även om resultatet varit klent har man i alla fall kunnat lita på Europa.
Men under klimatförhandlingarna i Doha sprack sammanhållningen.
I helgen höll Polen på att stoppa EU:s anslutning till Kyotoprotokollet. Det hade varit en skandal om EU inte ens kunnat enas om den urvattnade överenskommelsen. Resultatet var ju beklämmande.
Kyotoprotokollet förlängdes visserligen, men få länder är med och det täcker inte ens 15 procent av världens klimatutsläpp. Det nya avtalet som ska ersätta Kyoto är fortfarande långt, långt borta.
Mötet i Doha kunde inte ens enas om minskade utsläpp av växthusgaser.
Finansieringen av klimatbiståndet till utvecklingsländerna är osäker. Det enda positiva som kom ut av klimatmötet i Doha var att det inte klappade ihop.
Klimatet är den stora säkerhetspolitiska framtidsfrågan. När torkan brer ut sig, när länder svämmas över och människor tvingas fly, då ökar risken för konflikter. När naturtillgångarna är begränsade och energibehovet ökar, då ökar också hotbilden. Om EU ska vara en fredsorganisation måste man driva klimatfrågan med en helt annan kraft.
Men i dag är det ett försvagat och lätt patetiskt EU som får ta emot Nobels fredspris. I bästa fall manar det till uppryckning inför nästa omgång i klimatförhandlingarna. Om ett år är det dags igen och då är det Polen som står värd när mötet hålls i Warszawa.
Det blir ett värdskap som förpliktigar.