Raine Gustafsson hittade hem innan den eviga vilan
I fredags begravdes Raine Gustafsson på Skogskyrkogården i Stockholm. Efter 59 och ett halvt år orkade inte kroppen längre efter ett helt liv på gatorna och många vändor i fängelset.
De senaste fem åren har antalet hemlösa ökat kraftigt. Att få en bostad har blivit svårare samtidigt som det sociala skyddsnätet glesnat. Enligt Socialstyrelsens mätning 2011 saknar i dag 34 000 svenskar en fast sängplats. Flest hemlösa lever i Stockholm. Vissa av dem känner man igen genom åren. En av dem var Raine Gustafsson.
Varje dag stod han i Hornstulls t-baneuppgång och sålde tidningen Situation Stockholm. Lång och smal, med yvigt gråbrunt hår och ofta med en brun slokhatt. En riktig storstadscowboy.
Jag har följt honom på håll under mitt vuxna liv. Sett honom åldras och slitas ned, men också hur han oväntat slog igenom som krönikör och författare.
Situation Stockholm uppmärksammar utanförskap och säljs av hemlösa, men tidningen hade länge saknat en röst som kunde berätta om den hemlösa verkligheten. Våren 1998 började Raine Gustafsson skriva krönikor om sitt liv. Om flängandet mellan pannrum, polares soffor och toaletter på McDonalds. Frusna fingrar, droger och mobiler som blev stulna stup i kvarten.
Under tolv år missade han inte en deadline. Pen-klubben belönade honom 2005 med Bernspriset ”för sina glödande rapporter från en kylslagen huvudstad”.
För två år sedan gavs hans 135 dagböcker ut som bok, ”Raines Dagbok”. Den hyllades på kultursidor som ovärderlig för framtida historiker. Raine Gustafsson bjöds in till tv-sofforna.
Jag minns själv hur jag skruvade på mig när han för Skavlan berättade om sin tillvaro strax efter att Henrik Schyffert och Fredrik Lindström skämtat ikapp om sin medelklassångest som resulterat i showen ”Ljust & Fräscht”. Kontrasten var medveten från SVT:s sida, och den var effektiv.
Raine Gustafssons röst var unik, men han ville aldrig tala för alla hemlösa. Eller hemlös, det betraktade han inte sig själv som. Bostadslös var det han var, han vägrade härbärgen. ”Raine var aldrig en Joe Hill för hemlösa”, som hans redaktör på Situation Stockholm säger till mig. Han hade bara förmågan att osentimentalt formulera sig om livet på samhällets skuggsida.
Redan som tonåring hamnade Raine på pojkhem i Kärrtorp och klarade därefter sig själv. Han tillhörde Kentas och Stoffes generation – och överlevde längre än de flesta som höll samma livstempo.
”Svårt att säga om allting hade blivit så mycket bättre om man skitit i en massa saker”, konstaterade han i en intervju 2010.
De två sista åren bodde han i sin första egna lägenhet i Bagarmossen. Han hade hittat hem.