Klarar arbetarrörelsen en ny Stripakonflikt?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är bara en dryg halvtimmes körning mellan konferensanläggningen Conventum i Örebro, där moderaterna nyligen diskuterade den svenska arbetsrätten, och det lilla gruvsamhället Stripa utanför Lindesberg.

Driften upphörde i slutet av 1970-talet. Gruvan är sedan snart femton tillbaka år fylld med vatten men ovan jord finns fortfarande industrimiljön bevarad. Arbetarbostäder av den typ som finns överallt i Bergslagen. Gruvspel, hissar och anrikningsverk, massiva påminnelser om tung industri. Det är brutalt och ödsligt på samma gång.

Det är svårt att tänka sig att just här utspelade sig för åttio år sedan en av de strider som skapade den svenska modellen på arbetsmarknaden. En konflikt som fällde en regering. Ändå hände precis det.

På våren 1925 vägrade de anställda att acceptera krav på lönesänkningar. Arbetarna, organiserade syndikalister, gick ut i strejk.

Gruvledningen rekvirerade arbetslösa för att ersätta de strejkande. Den som vägrade hotades med indragen arbetslöshetsersättning. Sådana var reglerna, enligt den statliga arbetslöshetskommissionen.

Den socialdemokratiska minoritetsregeringen upphävde kommissionens direktiv. Reaktionen från samhällets etablissemang blev våldsam.

Ett år senare röstade riksdagsmajoriteten bestående av konservativa och liberaler bort regeringen Sandler på frågan om Stripadirektivet. Det skulle bestå fram till 1933, efter skotten i Ådalen och kohandeln mellan bondeförbundet och socialdemokraterna.

Stripakonflikten markerar på sätt och vis det definitiva uppbrottet på samarbetet mellan socialister och liberaler i Sverige. För liberalerna var regeringens linje oacceptabel. Lönerna måste ju pressas ner för att bekämpa arbetslösheten. Så resonerar en marknadsliberal, då som nu.

För socialdemokraterna var det lika orimligt att staten skulle tvinga arbetslösa till strejkbryteri och därmed göra det viktigaste fackliga vapnet, strejken, verkningslöst.

Inför konflikten i det lilla gruvsamhället rämnade den klassiska vänstern i svensk politik. Konflikten demonstrerade att kontakterna mellan arbetsmarknadens parter varken i?dag eller eller på 1920-talet sker i ett politiskt vakuum.

Efter vinterns debatt har alla betygat att de respekterar kollektivavtalssystemet. Nu senast är det moderatledaren Reinfeldt som slog fast att villkoren på arbetsmarknaden är parternas ansvar.

Samtidigt antyder de att utländska avtal ska tillåtas på svenska arbetsplatser och ser inga problem med det så kallade tjänstedirektivet.

Kärnan i den moderata ekonomiska politiken är dessutom en stor sänkning av ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Det kommer, lovar de moderata ekonomerna, att skapa fler jobb. Rimligen genom att arbetslösa tvingas ta arbeten till löner som ingen i?dag skulle acceptera.

Avgifterna till a-kassan ska också chockhöjas och avdragen för fackföreningsavgiften avskaffas.

Det låter som ännu en Stripakonflikt. Är arbetarrörelsen bättre rustad än för 80 år sedan?

Ingvar Persson