I politikens vardag saknas gemytet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I tisdags stod Storbritanniens finansminister i solskenet på Klosterplan i Visby. Tillsammans med sin svenske kollega lät han sig fotograferas mitt ibland förstrött intresserade semesterfirare.

I dag deltar Brown i GÌ´0;8-ledarnas möte i skotska Gleneagles, skyddad av 10Ì´1;000 poliser och omgiven av hundratusentals demonstranter. Kontrasten kunde knappast vara större.

Politikerveckan i Almedalen är, när alla tillfälliga utspel skalats bort, framför allt en symbol för den svenska politikens ”folklighet”. En otvungen framtoning är ett måste för en framgångsrik politiker.

Trots de fasansfulla morden på Olof Palme och Anna Lindh förväntar vi oss att våra företrädare ska vara vanliga och synliga.

Även om den gemytliga bilden delvis är falsk – Visby är fullt av livvakter och pr-konsulter dessa dagar – är den viktig. Den förpliktigar. Politiker ska vara tillgängliga, just därför att andra makthavare inte behöver vara det.

Samtidigt finns en annan bild av den politiska vardagen, långt bort från journalistuppbådet innanför ringmuren.

För många politiskt aktiva, inte minst på kommunal nivå, innebär uppdraget hot och trakasserier.

En undersökning från Sveriges kommuner visade för drygt ett år sedan att mellan var femte och var sjätte förtroendevald i kommuner och landsting utsatts för hot. Nästan var tredje kommunalråd hade hotats.

Kvinnor drabbas oftare än män.

I de flesta fall är det inte extrema politiska grupper eller sjuka människor som trakasserar politiker. Vanliga medborgare låter sitt missnöje gå ut över de folkvalda.

Enligt en opinionsundersökning som presenterades i går tror också två tredjedelar av allmänheten att hoten beror på ett hårdnande samhällsklimat eller enskilda personers missnöje.

Problemet handlar inte om enstaka fanatiker.

En majoritet av hoten når dessutom politikerna i deras hem, där också de anhöriga drabbas.

Kommunalpolitiker funderar på att sluta. Många politiskt intresserade tvekar inför att åta sig förtroendeuppdrag. Det är inte konstigt.

I dag håller Sveriges kommuner och landsting ett seminarium i Visby. Avsikten är att diskutera politisk etik och – enligt en artikel som Irma Reepalu och Lars Isaksson i går publicerade i Dagens Nyheter – politisk journalistik.

Det är viktigt. Tonen i den journalistiska bevakningen påverkar bilden av politiken.

Ändå vore det ett misstag om respekten för demokratin och de förtroendevalda bara görs till en fråga om mediernas bevakning. Saken är större än så.

En levande demokrati handlar om folkrörelserna och människors erfarenhet av att fatta beslut tillsammans, om antalet förtroendevalda i kommunerna och om att ge människor ett direkt inflytande. Inte minst handlar det om kommunernas utrymme att faktiskt bedriva politik.

Utan ett sådant perspektiv kommer avståndet mellan politiker och väljare att öka, hur gemytligt politiken än framställs under en vecka i Visby.

Ingvar Persson