Det handlar om de rikaste mot resten
En obegriplig enprocentsvärld
När jag först flyttade till London blev jag utbjuden på dejt av en av de kostymklädda finanspojkar som svämmar upp ur tunnelbanan vid Liverpool Street
Station på morgonen. De slåss för bonus och fosterland tills långt efter att börsen stänger och mörkret faller över bankernas stålpalats.
Han pratade om pengar. Antagligen för att han jobbar med pengar – precis som bagaren pratar om bröd. Hur som helst var det tråkigt.
– Tycker du om ditt jobb?
– Nej.
– Är du lycklig?
– Nej.
Han hade velat starta eget men kände inte att han kunde. Han hade inget kapital, sa han. Ett påstående som när det kom från någon med mångmiljoninkomst lät sanslöst. Men uppenbarligen var det så han uppfattade sin situation.
Fast i ett jobb som han hatade tyckte han inte att han hade något val.
Marknaden är en maskin som förstör egon, sa finansmannen George Soros på ett seminarium i Budapest 2011. Vi matas med bilden av den internationella finansvärlden som personifieringen av makt, men det handlar lika mycket om utmattade, livrädda killar, konstant skräckslagna för att göra mångmiljonmisstag.
Pyttsan, fnyser jag någonstans här: Vem är egentligen inte otrygg och överarbetad nu för tiden? En städerska som jobbar samma sextio timmar i veckan gör det dessutom helt utan fallskärmar och sommarhus på två kontinenter.
Chrystia Freeland argumenterar dock i sin nya bok ”Plutocrats: The rise of the new global super-rich and the fall of everyone else” för att vi visserligen inte
behöver gråta för de superrika, men att vi faktiskt måste förstå dem. Inklusive deras självömkan.
De är för mäktiga för att ignoreras.
En film som ”Wall street” från 1987 skildrade män i trettio- och fyrtioårsåldern som tjänade två till tre miljoner dollar om året. Vi förfasade oss. Sedan dess har dock internet, hedgefonder och Goldman Sachs gjort att killar (ja, i princip bara killar) i tjugo- och trettioårsåldern plötsligt tjänar 20, 30, 40 miljoner dollar om året och fullständigt har lättat från marken.
Likt måsar rör de sig mellan världens globala städer. Och oavsett om huset där deras barn sover står i New York, Bombay, Moskva eller Singapore har de mer gemensamt med varandra än med sina landsmän. Utom räckhåll för nationella skattesystem hoppar de in i privatplan som vi andra hoppar in i bilen på morgonen.
Sverige ligger väl hittills lite för mycket vid sidan av. När Eric Rosén i senaste numret av magasinet Arena beskriver Sveriges rikaste konstaterar han att
antalet miljardärer är begränsat. Samtidigt ser vi samma utveckling här, om än från helt andra nivåer.
Att världsekonomin i dag är en berättelse om de rika mot resten är inte en kontroversiell analys. Finansbolaget Citigroup lanserade 2009 ett så kallat timglasindex. Tanken var att om samhället är uppdelat på detta sätt är det smart att köpa aktier, å ena sidan i företag som tillverkar produkter för den översta stratosfären, å andra sidan i de lågpriskedjor som säljer till resten. Detta är precis vad Citigroups indexfond gör. Företag som fokuserar på medelklassen struntar det i. Man kan säga vad man vill om det krassa i analysen: som investeringsunderlag verkar den fungera.
Indexet steg 56,5 procent mellan 2009 och 2011 när den amerikanska börsen i allmänhet bara gick upp 11 procent.
Chrystia Freeland beskriver de ekonomiska, kulturella och politiska konflikterna inom den rikaste procenten. När så mycket av världens resurser koncentreras här måste vi börja lära oss hur pengarna fördelas även inom gruppen.
Annars blir den enprocentsvärld vi lever i obegriplig.
För även bland de rikaste ökar ojämlikheten. De översta 0,1 procenten drar ifrån alla de andra. Detta kan få högst reella politiska effekter. Protesterna mot Vladimir Putin i Ryssland katalyserades genom en bloggande advokat i fastighetsbranschen. I London går unga ryska miljonärer i protesttåg mot systemet och det fanns en liknande dynamik inom den orangea revolutionen i Ukraina.
I England har stora delar av den gamla överklassen inte längre råd att skicka sina barn till de finaste privatskolorna. Avgifterna har de senaste femton åren skjutit i höjden när superrika från världens alla hörn ska se till att ungarna lär sig den bästa engelska dialekt som kan köpas för pengar. Dessutom har de jäklarna köpt den brittiska sommaren, gnällde Harry Mount i det konservativa magasinet The Spectator.
Allt som brukade tillhöra hans egen klass har ju blivit för dyrt: Att applådera galopperande hästar i Ascot, sopranarior i Covent Garden och Federers forehand på centre courten i Wimbledon. Man har inte ens råd med en riktig sommar nu för tiden! Ett problem som Mount ju kan ta upp med sin syssling, premiärminister David Cameron, när de ses.
Jag kanske borde ha stannat och övertygat den självömkande engelske finanskillen om att det i själva verket låg i hans intresse att rösta på Labour.
Men jag konstaterade bara att han nog inte var min typ och vi vinkade hej då vid tunnelbanan.