Högern och Karlsson kommer tillbaka

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-18

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Musik mod had”, stod det skrivet på en banderoll, upphissad över Rådhusplatsen. Rockmusik, tal av LO-ordföranden Hans Jensen och en prolog av den folklige poeten Benny Andersen ropade efter tolerans, förståelse och gemenskap i ett Danmark alltmer besatt av främlingsfientlighet och hat mot ”muselmaaaaeeenerne”.

Sympatiskt och välmenande, men långt borta från valpolitikens tävlan: Vem kan slå till hårdast mot invandrarna?

Hatkampanjen har sitt centrum på Jylland, därifrån sprider pastor Søren Krarup sin lära. Hans politiskt-religiösa karriär inleddes med kampen mot flyktinghjälpen på 80-talet.”Jag vill beskydda mitt land och mitt folk mot att de främmande övertar makten och skapar folklig upplösning och hemlöshet”. Kampen mot invandringen är lika viktig som motståndet mot den nazistiska ockupationen, predikade han.

Søren Krarup är beskyddade

ideolog åt Pia Kjaersgaard, ledaren för det danska folkpartiet. Hon har tackat med att bereda plats åt den svarte prästen i folketinget.

”Danskarna måste försvara sig mot islam”, säger Kjaersgaard och fräser med sin stora, plutande mun att muslimer är femtekolonnare som måste bort.

Det stora högerpartiet, med det missvisande namnet venstre, lär sig av Kjaersgaard och kopierar hennes rasistiska valaffischer. Venstres partiledare, landets blivande statsminister Anders Fogh Rasmussen känner den europeiska högerns framgångsrecept: allians med främlingsfientliga partier är vägen till maktövertagande. Österrike, Italien och Norge är exempel att följa.

Venstre – med rötter i det agrara Danmark – kallas av svenskar för folkpartiets systerparti. De verkliga liberalerna i Danmark är annars radikale venstre, ett parti som står för kulturradikalism och socialliberalism och följaktligen samregerar med socialdemokraterna. Folkpartistiska politiker och redaktörer vill inte påminnas om sådant.

Jag promenerar genom den iskalla stormen och når Folketinget. En liten skara tappra håller vakt mot ”danskt deltagande i kriget”. Fåfängt. Danska regeringen har redan lovat skicka militär till Centralasien. En nyorientering av dansk utrikespolitik som alltid följt principen. ”Flaggan följer fläsket”. Kanske känner inte danskarna till matvanorna i Afghanistan.

Den unge, blonde vältränade Kristian Thulesen Dahl, Kjaersgaards valstrateg säger i tv-rutan: Utlänningar med danskt medborgarskap ska kunna kastas ut om de inte sköter sig. De måste vara lojala mot fanan och ”vårt fosterland”.

Några minuter senare ringer tidningen Politiken och frågar mig: ”Skämmer Danmark ut sig inför omvärlden.”

Försiktigt, (Danmark ser jag nämligen som mitt tredje hemland), svarar jag att världen för tillfället nog är upptagen av andra problem och att den finns ett annat Danmark, öppet och fördomsfritt. Några av landets främsta författare, fotbollsspelare, filmregissörer och skådespelare skriver protester mot rasismen och borgerlighetens samarbete med Kjaersgaard, till exempel Suzanne Brøgger, Pia Tafdrup, Lars von Trier och Anders Bodelsen.

Jan O Karlsson kallas Erlander-pojke med viss rätt. I första hand var han dock en av jordbruksminister Eric Holmqvists artister. Virtuosa jordbrukskunskaper kombinerades med en flödande, konstnärlig stockholmska, som alla kapitulerade för, också vi som då placerade Karlsson något åt höger. 1966 fick han tillsammans med Assar Lindbeck och Valfrid Paulsson driva valrörelsen: färre bönder och lägre matpriser. Det enda som minskade var valsiffrorna: minus 8,2 procent.

För några år sedan bjöd Allan Larsson på middag i Bryssel. Han ville att jag och några andra journalister skulle driva kampanj för att Jan O Karlsson skulle bli EU-kommissionär. Han, på en gång superteknokrat och bildad humanist, gör säkert större nytta som statsråd.

Jag kan bara komma på ett enda handikapp: han avskyr journalister.

Olle Svenning

Följ ämnen i artikeln