Sverige blir allt mer delat

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Klyftorna växer, till samhällets topp, och till dess botten.”

helskärm

Det har blivit något av en tradition, LO:s rapporter om den svenska maktelitens inkomstutveckling. Rapporterna, som har kommit ut sedan 1999, följer utvecklingen för en liten, men mycket inflytelserik grupp personer inom näringsliv, politik och byråkrati från 1950 fram till i dag.

Grunddragen är bekanta. Från 1950 – när samhällstopparna i genomsnitt tjänade 11 industriarbetarlöner – till 1980 – när samma grupp fick 5 industriarbetarlöner – minskade inkomstklyftorna. Därefter har de vuxit.

Toppen nåddes under 2007 och 2008, när de 200 makthavarna i genomsnitt tjänade lika mycket som 17 eller 18 industriarbetare.

Årets rapport, som presenterades i går, visar att den siffran sjönk en aning under 2009. Krisåret framför andra hade makthavarna i LO:s undersökning i genomsnitt en inkomst som motsvarade 15 industriarbetarlöner.

Ett trendbrott?

Knappast. Snarare en följd av vad finanskrisen tillfälligt gjorde med kapitalinkomster, bonusar och optionsprogram, i synnerhet för den del av eliten som ­tjänar allra bäst, topparna i näringslivet.

Kritiken har kommit av sig

När kvartalsrapporterna nu strömmar in med rekordresultat räknar direktörerna åter sina bonusar. IF Metalls Stefan Löfven krävde för någon vecka sedan att vinsterna ska investeras för framtidens jobb, men den politiska kritiken mot orimliga resultatlöner har kommit av sig.

Finansminister Anders Borg, som för bara något år sedan pekade ut bonus­systemen som en av faktorerna bakom ­finanskrisen, har varit tyst.

I nästa rapport kommer LO att kunna mäta upp nya rekordinkomster för näringslivets toppar.

Ändå är det inte riktigt säkert att LO:s rapport helt förmår beskriva hur klyftorna mellan makthavarna och de vanliga människorna utvecklar sig. Det har med metoden och med politiken att göra.

Hårdare tag – en hörnsten

Måttet som använts ända sedan rapporterna började publiceras är alltså antalet industriarbetarlöner. Ett rimligt mått, inte minst på en arbetsmarknad där exportindustrin anses leda lönebildningen.

Men inte minst under de senaste åren har faktiskt klyftorna inte bara vuxit ­mellan de som arbetar i produktionen och direktörerna, utan minst lika mycket mellan de som slagits ut från arbets­livet och de som har ett jobb.

Hårdare tag mot sjuka och arbetslösa är hörnstenen i regeringens politik, och i spåret av det en allt större sektor av lågbetalda servicejobb. I huvudsak till ­nytta för de välbeställda.

Klyftorna växer, till samhällets topp, och till dess botten. Och det är väl precis det som är meningen.

Aftonbladet
Ingvar Persson