De förstör barnens liv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Elin i Luleå säger: ”Jag känner mig stark. Det var en skön känsla att få ropa, verkligen skrika ut vad man känner, och att alla i demonstrationståget svarade en. Folk stannade upp på gatorna och tittade. Det kändes så fint.”
I Carl-Magnus Helgegrens PÌ´1;1-dokumentär ”Jag skäms för Sverige” berättar Elin om kampen för att hennes bästis Niada Bajraktari ska få stanna i Sverige. Niada är 17 år och kommer från Albanien. Hon läste på gymnasiet, ägnade fritiden åt dans. När Migrationsverket meddelade att familjen inte får stanna försökte Niada ta sitt liv. Nu ligger hon apatisk medan Utlänningsnämnden meddelar att avvisningsbeslutet står fast.
Runtom i Sverige finns uppskattningsvis 130 flyktingbarn som inte längre äter eller pratar, bara ligger stilla. De har separerat själen från kroppen och avskärmat sig från omvärlden.
Migrationsminister Barbro Holmberg och hennes särskilda samordnare Marie Hessle hävdar att problemet är de långa väntetiderna på uppehållstillstånd – att sväva i ovisshet gör barnen sjuka. Hessle misstänkliggör, medvetet eller omedvetet, de apatiska flyktingbarnen och deras familjer när hon hävdar att fenomenet bara finns i Sverige.
Göran Bodegård, överläkare och barnpsykiater, säger i SvD att flyktingbarnens apati inte alls är unik för vårt land utan brukar beskrivas som PRS, genomgripande vägranssyndrom. Det drabbar ”traumatiserade barn i dysfunktionella familjer”. Barnen har varit med om förfärliga övergrepp, ofta har de sett sina föräldrar våldtas och misshandlas. De tar på sig hela familjens ångest och sorg och dukar till slut under för bördan. Barnen kan bli friska men då behöver de lång och individuellt anpassad vård.
Apatin framkallas alltså av traumatiska upplevelser, inte av väntan på uppehållstillstånd. Av 16 apatiska flyktingbarn på Bodegårds Eugeniaklinik hade hälften inte fått något avslag på sin asylansökan. Resten hade varit i Sverige mellan fyra månader och fem år.
Få av de apatiska flyktingbarnen får stanna, bara en tredjedel enligt Utlänningsnämnden. Därmed bryter Sverige mot barnkonventionen, som säger att barnens bästa alltid ska komma i första rummet.
Demonstranterna i Luleå är långt ifrån ensamma. Kritiken mot regeringens behandling av flyktingbarnen är öronbedövande. Ärkebiskop K G Hammar kräver amnesti åt alla gömda och apatiska flyktingbarn. Biskop Claes-Bertil Ytterberg och landshövding Mats Svegfors stämmer in. ”Frågan är om vi kan ha en helt annan syn på barnfamiljer än på andra flyktingar. Och svaret är: Ja, det kan vi. Det är till och med så att barnkonventionen kräver av oss att vi ska ha det”, skriver de känsloladdat i DN.
På tisdag föreslår centern, folkpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet i riksdagen att de apatiska flyktingbarnen ska få uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Så blir det nog inte. Socialdemokraterna och moderaterna vägrar fortfarande. De har inte förstått något av den folkliga solidariteten, de förstör livet för barn vars liv redan hänger på en skör tråd.