Det är Degerfors tur att avancera

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I bibliotekets läsesal talas det fotboll. Serien startar om tre veckor, med bortamatch mot Forward. Försäsongen har sett bra ut. Seger med 2–1 mot ett reservbetonat Örebro. Förra helgen blev det 4–1 mot Tidaholm i årets premiär på gräs. Ulf Ottosson gjorde det första målet.

Jag är tillbaka i Degerfors för att ännu en gång försöka beskriva ortens och de anställdas kamp för sitt stålverk.

Tidigare har jag valt att undvika ämnet fotboll. I Degerfors är det inte så lätt. Det klassiska brukslaget som vunnit svenska folkets hjärtan och kampen för bruket, samhällets grundval, är tillsammans alldeles för tacksamt som berättargrepp.

Därför vimlar rikspressens rapporter om kampen för stålverket av fotbollsmetaforer. Det får lätt en doft av Rekordmagasinet, lite äppelkindat så där.

Nu skriver jag ändå om fotboll, för att visa att människor i Degerfors trots allt ser framåt.

– Vi är i ett läge där vi måste gå vidare, säger kommunalrådet Robert Mörk (s).

Det har gått en vecka sedan stålverkets ägare, finländska Outokumpu, meddelade att metallurgin ska bort, definitivt. I ett kort pressmeddelande konstaterar koncernledningen att de ursprungliga planerna ligger fast. Efter utbyggnaden i finska Torneå är kapacitet tillräcklig utan ugnen i Degerfors.

Inte ett ord om kvalitet eller hur ett obrutet flöde ska kunna ersättas av en process utspridd över norra Europa.

Det är torftigt. Ett trist slut på en solkig historia om hur prestige gång på gång ersatt rationella argument.

De båda valsverken i Degerfors ska få sina ämnen från Sheffield där stålverket i princip inte kommer att ha någon annan avsättning. Resten av produktionen tas över av det utbyggda verket i norra Finland.

I stället för att ha stålverket 48 meter ifrån valsverket ska stålet alltså från Sheffield till hamnen, skeppas över Nordsjön och transporteras till Degerfors. Sådant kostar. Dessutom mister valsverken i Degerfors kontrollen av kvaliteten på sin råvara, en kvalitet som varit brukets viktigaste vapen på en stenhård global marknad.

I det stora spelet mellan de stålindustriella komplexen i Finland och Storbritannien har Degerfors dragit nitlotten. Det är argument nog för att diskutera ägandets roll i tillväxten på den socialdemokratiska kongressen om två veckor.

Nedläggningen av stålproduktionen betyder inte att fler jobb försvinner. Oron handlar om framtiden.

– De måste garantera oss rimliga kostnader, säger järnbruksklubbens ordförande Bjarne Rasmussen.

Efter de första mbl-förhandlingarna i onsdags tycker han sig dock se en vilja att hitta gemensamma lösningar. Åter denna vilja att se framåt, trots att argument avfärdats, möjligheter förspillts och goda affärsidéer stulits.

Innan jag lämnar Degerfors åker jag ner till fotbollsarenan Stora Valla. Snön är borta och planen håller långsamt på att torka upp.

På idrottsföreningens kansli där vimplarna från Milan, Parma och Benfica hänger köper jag en röd och vit matchtröja. I år är det Degerfors tur att avancera.

Ingvar Persson