De rika lever av de fattiga
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Man ger och man ger”, säger servitrisen Gail.
Jag läser Barbara Ehrenreichs reportagebok Barskrapad – om konsten att hanka sig fram och känner stressen klättra längs ryggraden. Tänk dig att du varje dag står vid branten, såväl den ekonomiska som utmattningsmässiga. Du har två heltidsjobb, ett som servitris och ett som städerska, men kan ändå inte försörja dig själv och dina barn.
Du måste bo på motell – eftersom lönen inte räcker till depositionsavgiften på en lägenhet. Du har inte råd att äta lunch, annat än en påse chips. Du vet att den enda vägen bort från den allra mest extrema fattigdomen är att leva ihop med en förvärvsarbetande man, skitsamma om du älskar honom eller om han behandlar dig bra.
I USA, det förlovade landet, hör fattigdom inte längre samman med arbetslöshet. Fattigdom blir allt oftare en konsekvens av arbete. Socialbidragsreformen genomfördes 1996, stödd av både demokrater och republikaner. Ensamstående mammor och andra som levde på bidrag skulle inte längre få samhällets stöd. De skulle sluta lata sig och börja jobba, gudbevars.
Barbara Ehrenreich, frilansjournalist och författare, bestämmer sig för att leva som ”working poor” (arbetande fattig). Hon serverar i Florida, städar i Maine och sorterar kläder på Wal-Mart i Minnesota.
Det börjar som ett rent journalistiskt projekt: kan man klara mat, bostad, mediciner och annat som kallas livets nödtorft om man tjänar sex sju åtta dollar i timmen? Det slutar med insikt om människors skilda villkor och värde. Åt den som har ska vara givet. Både i fråga om självrespekt och uppskattning från andra.
Att vara låglönearbetande är inte bara att ha låg lön. Det är att vara ständigt utbytbar, misstänkliggjord och sedd som korkad. Obligatoriska drogtest, chefer som kontrollerar att man aldrig sitter ner och förbud mot samtal mellan anställda talar om för working poors att de borde vara tacksamma.
Kvinnor som knäskurar köksgolv hemma hos damer som ogenerat tittar på – missade du inte en fläck där? Kvinnor som inte kan sova på nätterna eftersom dörren till det sjaskiga motellrummet inte går att låsa. Klart de inte startar några fackklubbar. Var skulle den energin komma från? Låga löner och hårda arbetsvillkor är ett sätt för företagen att slippa krav på löneökningar. Working poors har fullt upp med att överleva.
Det är så här ni vill ha det – Leijonborg och Lundgren. Det är hit Mauricio Rojas speciallösningar för specialmänniskor ytterst kommer att ta er. Budet ”Människor ska arbeta, de ska inte få bidrag” kombinerat med svag arbetsrätt och inga kollektivavtal är redan verklighet i USA.
Så kan de rika leva på de fattigas arbete. Barbara Ehrenreich kallar working poors för vårt samhälles största filantroper: ”De försummar sina egna barn för att andras barn ska få omvårdnad, de bor i undermåliga bostäder för att andras hem ska bli skinande rena och fina.”
Servitriser som Gail bara ger och ger. Åt folk som Rojas.