Familjelycka – på lånad tid
Tiden går. Lilla Haddile har hunnit fylla tre år.
I nästan hela sitt liv har hon bott hos sina fosterföräldrar i Broby. Hon kan i varje fall inte komma ihåg något annat. Hadille var nästan nyfödd när hennes mamma lämnade henne hos en man och försvann. Mannen skötte den lilla flickan så illa att hon till slut fick tas in på sjukhus, undernärd och med spår av misshandel.
Hadille var då fyra månader gammal.
Efter sjukhusvistelsen placerades hon hos fosterföräldrarna i Broby. Där har hon bott i över två år nu. Det är där hon har rotat sig och lärt sig att prata och gå.
Vi har berättat historien om Hadille förut och det är för sorgligt att vi måste dra den igen. Den borde ha slutat i en solig trädgård i Broby.
Men migrationsmyndigheterna kan fortfarande inte acceptera att Broby är bäst för Hadille. Myndigheterna vill att hon ska återförenas med sin mamma. Först ville man skicka flickan till Frankrike där man trodde att mamman fanns. Nu är det Algeriet som gäller för där ska mamman numera bo.
Under de här åren har mamman inte träffat sin dotter, ändå är det mammans rätt till barnet som Migrationsverket hävdar. På sin hemsida skriver verket att man ska ”säkerställa att barn inte skiljs från sina föräldrar.”
Det är klart att barn inte ska skiljas från sina föräldrar. Men om föräldrar däremot lämnar sina barn, då måste samhället försäkra sig om att barnen ändå får en trygg uppväxt.
Barnkonventionens grundpelare säger att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet. Därför är det märkligt att Migrationsdomstolen nu begränsar Haddiles uppehållstillstånd till två år.
Flickans advokat kommer att överklaga till Migrationsöverdomstolen.
Denna inhumana berättelse måste få ett slut. Barnkonventionen måste bli svensk lag, Haddiles bästa måste till slut komma i första rummet.