Ibland får alla vara vad de själva vill vara
Vem får egentligen vara antirasist?
Det är en fråga som delar av Sveriges liberala opinionsbildare brottats med under ett par veckor nu.
Lanseringen av sajten Rummet tycks ha fungerat som en sorts startskott för funderandet. Här publiceras bara texter av skribenter som beskriver sig som ”rasifierade” – alltså person som genom exempelvis sitt språk, sin hud- eller hårfärg inte betraktas som svenskar av omgivningen.
På sätt och vis kanske Rummet kan beskrivas som en motsvarighet till 1970-talets studiecirklar där finskspråkiga kvinnor samlades för att läsa politisk teori och gemensamt behandla sina livserfarenheter.
Det hindrar inte att sajtens inriktning skaver för vissa. Skribenterna bakom sajten har i kolumner och artiklar i stora svenska dagstidningar kallats offerkoftor och splittrare av den antirasistiska kampen. De har anklagats för att gynna rasister när de skriver om ”vithet” som en makthierarki.
Men Rummet är inte ensamt om att väcka ont blod. När vice ordföranden för Rädda Barnens ungdomsförbund på sin blogg nyligen skrev att vita inte ensamma kan få definiera vad som är rasism läste Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson det som att vita män ska hålla käft.
Även Dilsa Demirbag-Sten, liberal nyhetskrönikör i samma tidning, har funderat på det här.
Hon tycker sig ha sett hur en del antirasistiska debattörer påstår att vissa åsikter hör ihop med den hudfärg man har och att vita heterosexuella män inte kan förstå hur det är att vara utsatt.
”Ens egna aldrig så svåra erfarenheter legitimerar inte förakt för andra människors erfarenheter och deras utsträckta hand”, skrev Demirbag-Sten i förra veckan.
Det här påminner mig om en annan fråga om erfarenheter och åsikter som svensk höger brukar ta upp: Vem får egentligen vara vänster?
Frågan har nästan resulterat i en egen åsiktsjournalistisk genre.
Genren – där både taxeringskalender och folkbokföring är verktyg – slog igenom ordentligt när Timbro år 2004 gav ut boken ”Popvänstern”. Författaren Erik Zsiga - nu pressekreterare hos utrikesminister Carl Bildt – avslöjade att musiker och andra kulturarbetare med vänsterprofil inte kunde vara vänster eftersom de tjänar pengar.
Demirbag-Sten har själv gjort poänger av att det finns kulturskribenter som skriver texter om barnfattigdom – trots att skribenterna själva inte bor i socialt utsatta stadsdelar som Fittja. Vad hände med den utsträckta handen?
Och när liberala ledarskribenten Sakine Madon i fjol recenserade ett nummer av vänstermagasinet Arena började hon med att googla skribenternas hemadresser. Arena-chefredaktörens åsikter om klass var inte värda att ta på allvar eftersom Madon funnit att han bodde i Stockholms innerstad.
Nu får vi bestämma oss. Är det ett problem att påstå att ens sociala erfarenheter gör ens politiska hållning bättre och finare eller inte?