Missionären på lördag går bra
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är det där med feminister och sex. En svår fråga, för vissa.
Ulrika Westerlund är lesbisk feminist. Hon möter ofta föreställningen att hon skulle vara komplett och total motståndare till sex: ”Sex, nej tack!”
När Ulrika Westerlund valdes till ordförande i Stockholm Pride ställdes hon mot väggen av några festivalarbetare: ”Får vi ha lesbisk striptease och visa queerfeministisk porr i Pride House? Svara snabbt!”
Ulrika Westerlund svarade ja.
Södra Teatern och RFSU anordnar en paneldebatt om feministisk sexualpolitik. Alla är överens om hur viktigt det är med sexualpolitik. Det personliga är politiskt. Sex rör kön och makt och över- och underordning.
På den internationella arenan: abortförbud och kondombekämpning. En reaktionär politik i USA och i delar av EU som förtrycker homosexuella och kvinnor. Som bara låter människor leva ut sin sexualitet om de tillhör den manliga heteronormen.
Polen är ett exempel. Där förbjuds prideparaden samtidigt som det hetsas mot aborter. Gaykampen och kvinnokampen måste gå hand i hand.
På den nationella arenan: familjepolitik och särlagar för homosexuella som talar om för oss att bra sex, det sker i stadgade heterorelationer. Missionären efter Melodifestivalen på lördagskvällen är helt okej, men sedan börjar fördömandena hagla. Tonårstjejer ska hålla på sig och bögarna och flatorna ska inte trycka upp sin sexualitet i ansiktet på folk.
Den feministiska rörelsen är överens om den verklighetsbeskrivningen. Sedan blir det svårare. Socialantropologen Petra Östergren har länge kritiserat kvinnorörelsens enligt henne enögda fördömanden av porr och prostitution. Hon längtar efter fler röster inifrån ”sexbranschen”. Där finns viktig kunskap om manlighet och könsroller.
Östergren ser brister med kvinnorörelsens sexualdebatt. Antingen handlar den om våldet eller kärleken. ”Men lusten, hur ser den ut? Hur ska den få finnas?” frågar hon.
Ulrika Westerlund efterlyser sexoptimism. Att den feministiska rörelsen lyfter fram sexualiteten och lusten som något starkt och bra. Sånt hörs inte mycket i Sverige. ”Det beror nog på att vi saknar en kompakt konservativ fiende, som feministerna har i USA”, säger Ulrika Westerlund.
Ulrika Dahl, queerfeminist och kulturantropolog, begär ordet när publiken får ställa frågor. Då hettar det till. Ulrika Dahl tycker att panelen med riksdagsledamöterna Hillevi Larsson (s), Gustav Fridolin (mp) och Gudrun Schyman (fi) är ”trött”. Visst finns det feministisk sexoptimism i Sverige, säger hon.
”Titta på klubbar som Lash och festivaler som Shame. På feministiska konstnärer och författare. De sysslar också med politik! Vi kan inte begränsa oss till partipolitiken.”
Gustav Fridolin finner sig snabbt. ”Jag tycker man ska bjuda in alla 349 riksdagsledamöter hit och låta dom snacka sex en timme var. Problemet är inte politikerna som snackar sex utan dom som tror att dom inte gör det – och som på det sättet håller liv i gamla könsmönster.”
Mitt i prick. Normgubbarna har större problem med sex än feministerna.