Vad roligt med lite liberalbråk

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Om batongliberalerna i folkpartiet och nyliberalerna i centern slåss om vem av dem som är mest socialliberala, då borde väl betongliberalerna vinna?

Okej, vi tar det från början. Folkpartiet har de senaste åren satsat allt på ett kort: Det är ”vi” mot ”dom”. De skötsamma mot buset. Betyg i ordning och uppförande. Sänkt straffmyndighetsålder. Språkkrav för medborgarskap. Allt under den partriarkala parollen ”Att ställa krav är att bry sig”.

Samtidigt har centern valt partylejonen vid Stureplan framför traktorbönderna på landsbygden. Regisserad av ungdomsförbundets marknadsliberaler (skolade av Timbro) har Maud Olofsson gett sig på arbetsrätten och gett upp kärnkraftsmotståndet. Platt skatt och marknadshyror är numera centerpartistiska älsklingar.

Var finns då socialliberalismen i svensk politik, den som tidigare försvarades av Bengt Westerbergs folkparti och i viss mån av Olof Johanssons center?

Ja, inte finns den i kristdemokraterna, som de senaste åren har velat orientera sig mot mitten och talat om ”närvärme i stället för fjärrvärme”. De kristdemokratiska kärntruppernas ursinniga kamp mot förslaget att utländska kvinnor ska få göra abort i Sverige visar att reaktionär socialkonservatism fortfarande är partiets melodi.

Om det över huvud taget råder någon kamp om vem som är mest socialliberal i svensk politik, står den striden mellan socialdemokraterna och de nya ”mjuka” moderaterna. En strid som socialdemokraterna självklart vinner.

Socialdemokraterna försöker kombinera idén om en stark välfärd med kampen för medborgerliga friheter: rätten att inte bli diskriminerad på grund av kön, etnicitet eller sexualitet. Medan moderaterna säger sig vara det nya arbetarpartiet men försvagar facket, sparkar på de sjuka och arbetslösa som redan ligger och skyr feminismen som pesten.

Jag tänker på allt detta när jag hör Erik Ullenhag, folkpartiets partisekreterare, bråka med Anders Flanking, centerns partisekreterare, i radion.

Att just Erik Ullenhag ger sig på centerns nyliberalism är inte särskilt förvånande. Han är stadigt förankrad i folkpartiets socialliberala tradition och hör till batongliberalismens kritiker. Problemet är bara att Ullenhags trovärdighet inte är på topp. Ullenhag stöder ju Lars Leijonborg som ledare för folkpartiet. Leijonborg som inte bara marknadsför batongliberalismen – utan som också är tänd på den nyliberala idén platt skatt.

”Trots svårigheterna med att införa platt skatt som jag har redovisat måste vi nästa mandatperiod anstränga oss rejält för att nå plattare skatt”, skriver Leijonborg i sin bok ”Global utmaning – så blir också Sverige vinnare” (2006).

Vad vi egentligen ser är två borgerliga småpartier i en misslyckad alliansregering – totalt dominerad av ljumma moderater – som försöker profilera sig inför valet 2010. Redan nu, efter bara fem månader vid regeringsmakten, hugger de desperat efter varandra. Tänk då hur det ser ut om tre år.

Det är underhållande att följa spektaklet från åskådarplats.

Åsa Petersen