När S blir elit övertar SD rollen som folket
3 april 2016. Sverigedemokraterna
Det finns lika många förklaringar till Sverigedemokraternas framgångar som det finns teorier om Palmemordet.
Här är några:
SD-väljare är bittra.
De är rasister.
De är arbetslösa.
Faktum är att SD:s väljare inte är mer arbetslösa eller olyckliga än folk i gemen. På en höger-vänsterskala är de ganska mycket i mitten. De lever inte i ekonomiskt eller socialt utanförskap, utan har jobb i lika hög utsträckning som genomsnittet.
Det som får dem att sticka ut är andra saker. De är män. De är i hög grad arbetarklass. De är väldigt negativa till invandring, men också till EU, bistånd och klimat. De är mer positiva till dödsstraff.
Dessutom verkar SD-väljarna vara mer oroliga än genomsnittet för att drabbas av sjukdom och för att pensionen inte ska räcka till, vilket i sin tur hänger ihop med klass.
Allt detta enligt mätningar av statsvetarna på SOM-institutet i Göteborg.
I Sverige har fokus inom vänstern legat på att fördöma SD:s politik. Det är inte så konstigt. SD:s historia och politik är extrem.
Mindre energi har lagts på att försöka förstå vad det är som driver utvecklingen och hur man därmed bör agera för att möta den.
Den holländske statsvetarprofessorn Cas Mudde har forskat länge på populistiska radikala högerpartier i Europa.
Enligt Mudde beror framgångarna för SD och deras systerpartier delvis på att de kanaliserar ett missnöje med stora skeenden som i grunden förändrar våra samhällen: globalisering, migration och den europeiska integrationen.
Däremot ska SD-partierna inte förstås som något väsensskilt annorlunda och avvikande – utan som kanaler för politiska strömningar som funnits här hela tiden.
– Vare sig populism, nationalism, auktoritära ideal eller rasism är nya företeelser i Europa, säger Cas Mudde när jag ringer honom.
Det kan låta som en banal slutsats. Men tror man på den, blir vägen att bekämpa ett SD som etablerat sig i opinionen inte att fördöma deras åsikter. Det kan vara viktigt av andra skäl, men är inte effektivt som strategi för att minska deras stöd.
Om högerpopulisterna är starka på grund av att det finns ett annat utbud av politiska alternativ snarare än en helt ny efterfrågan från väljarna – då är de också till stor del en reaktion på hur andra partier förändrats.
Socialdemokratiska partier, exempelvis. Som i dag är i kris i hela Europa.
Till detta finns i sin tur flera förklaringar.
Enligt Cas Mudde är en viktig sådan att socialdemokratiska partier inte längre lyckas knyta an till arbetarklassen.
– Det handlar om klass och representation, men också om ideologi, att de driver frågor som arbetarklassen egentligen inte bryr sig om. Och det handlar om ren geografi, att de inte bor eller rör sig på de ställen där arbetarklassen finns.
Framgångsrika socialdemokratiska partier har alltid varit breda väljarkoalitioner. Men om partierna blir alltför elitistiska och teknokratiska så blir konsekvensen inte bara att man tappar arbetarväljare. Utan också att hela den politiska debatten får ett annat fokus. Och att utrymmet för högerpopulister blir större.
Det är en politisk miljö där en RUT-debatt blir viktigare än fattigpensionärers villkor och där kvotering till börsbolagsstyrelser får större utrymme än arbetsförhållandena i hemtjänsten.
Samtidigt bygger partier som SD effektiva lokala organisationer i delar av landet där staten dragit sig tillbaka och socialdemokratin försvagats.
I Sverige har sociologiprofessorn Jens Rydgren studerat SD till och från under 20 år. Just nu håller han på med ett större projekt om partiets väljare på valdistriktsnivå.
– Det finns ett antal väljare som helt enkelt tycker att invandring är dåligt. Men de har samtidigt tyckt att annat varit viktigare, och därför har de röstat på exempelvis Socialdemokraterna eller Moderaterna. När den ekonomiska dimensionen i politiken blir svagare, så röstar de på SD i stället.
Framtiden för SD beror på flera saker.
En är hur partiet själva agerar. Klarar de att ställa om från att vara upprorsmakare till att bli ansvarstagande? Kanske, men inte säkert, säger Cas Mudde.
I längden beror de radikala högerpopulisternas framgångar lika mycket på vad andra gör.
– De vänsterpopulistiska partier som vuxit fram i Europa är inte svaret. Vad vi skulle behöva är en modern socialdemokrati. Men jag är skeptisk till att dessa gamla partier förmår förändra sig. De sitter fast i en gammal självbild, och många av de ledande politikerna är formade politiskt i ett 1990-tal när nyliberalismen var som starkast, säger Cas Mudde.
I Sverige har Stefan Löfven fördömt SD som nyfascister. Inget fel med den analysen. Problemet är att bara att Socialdemokraterna inte dragit några tydliga slutsatser av hur de själva måste förändras i detta nya politiska landskap.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.