”Sossebashingen” är kusligt verklig
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-27
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tänk vad många människor som håller huvudet kallt men hjärtat varmt. Förra fredagen skrev Helle Klein, Åsa Linderborg och jag om könskriget i våra mejlboxar. Män försöker hålla oss på mattan med förnedrande omdömen om vår kvinnlighet, sexualitet och hjärnkapacitet.
Nu får jag många sköna och kloka mejl. ”Jag skäms när jag läser vad ni får stå ut med. Dessutom skäms jag för hur en massa idioter fördärvar ordet fitta, som är ett ord att värna om”, skriver Malcolm.
Ida konstaterar att förnedringarna drabbar många fler än oss: ”Horor är vi tydligen allihopa, en anhörig på äldreboendet där jag jobbar extra lät oss få veta vilken grupp av horor jag och mina arbetskompisar tillhör: ’Kommunalhororna’! Inte illa... Vi har till och med eget fackförbund...! Vi fortsätter kämpa va?!”
Klart vi gör. Sexisterna har, som sagt, inte en chans mot de kloka.
Ibland övergår hatet i rena hot. Det ska fan vara politiker. I helgen besköts kommunalrådet Ilmar Reepalus hem i Malmö. ”Det känns som en del i ett mönster med de hot- och hatbrev jag fått den senaste månaden”, säger han i Dagens Nyheter.
I tisdags meddelade Ingrid Amrén, landstingsråd i Gävleborg, att hon slutar efter 20 år i politiken. Den utlösande faktorn är tre anonyma dödshot under våren.
”Det riktigt allvarliga är när tonen förråas. Det finns väl alltid någon som inte har sina sinnen på rätt ställe, som tänker att ’då kan väl jag befria världen från det här’. Det är väl framförallt det man är rädd för”, säger hon i Radioekot.
Politiker ska ställas till svars. De är folkvalda och ansvariga. Men de förtjänar också vår re-spekt. Inte svepande hets som Natalia Kazmierska i Expressen tidigare i maj: ”Nu börjar äntligen politikermobbning bli en superhit. Nu tycker alla att dumsocialisterna är snuskiga, skabbiga och skandalösa. Sossebashing är den nya folksporten.”
Kazmierska hyllar ”sossebashing” och skotten viner mot Reepalu. Gapiga krönikörer måste ta sitt ansvar för det hårdnande samtalsklimatet och hur det inskränker demokratin.
I ilska och hopp om bättring tågade i veckan en rad barnläkare upp till Utlänningsnämnden. Lagarna håller, lämnar utrymme för humanitet, men i praxis är regeln att flyktingbarnen ska ut. ”Nu går man enbart på att barnet måste ha en livshotande sjukdom som inte ens i teorin kan behandlas i hemlandet”, säger barnläkaren Henry Ascher.
Ilska och hopp präglar också ”För dom vi skickar tillbaks”, en samlingsskiva till stöd för gömda flyktingar. Artister som Anna Ternheim och Timbuktu sjunger för en flyktingamnesti. Hör Magnus Johansson:
”Det finns sånger om dom som aldrig nånsin öppnar sin trut / det finns sånger om dom som ligger bakom allt / jag hoppas dom lyssnar nu / för det här är för dom som inte fick vara kvar / det här är för dom barn vi skickar tillbaks.”
Skivan släpptes igår. Påskuppropets nästan 160 000 undertecknare rockar med den radikala artist-eliten.
Sedan var det partiledardebatt. Reinfeldt mötte Persson under Lars Adaktussons ledning. Arbetslöshet, skatter och ersättningsnivåer i all ära, men efteråt kändes politiken ganska tom.
Inget om den etniska diskriminering som klyver oss i ”vi” och ”dom”. Inget om internationella konflikter och fred. Bara en gnutta feminism som snabbt decimerades till en diskussion om offentliga och privata alternativ i välfärden.
Min politiska längtan gavs litet utrymme när statsministerkandidaterna möttes. I känslan för vad som är viktigt och verkligt är de rörande ense – men inte med mig.