Hur heterosexuell är du, lille vän?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Barn måste få vara sig själva. I Aftonbladet klagar en kristdemokrat på annonserna för gayfestivalen Stockholm Pride: ”Jag tycker att det är hemskt att tillskriva små barn en sexuell identitet. Allt är sexualiserat i dag, men barn måste få vara barn”, säger hon.
Stopp ett tag. Stockholm Pride har i sina annonser valt att publicera bilder på vuxna bögar och lesbiska när de var små. Under en bild på Anders Selin som sjuåring står det: ”Vem stängde hans garderobsdörr? Dagiset, fotbollslaget eller kompisarna? Familjen eller släktens förväntningar? Sagorna, biofilmerna eller leksakerna i leksaksaffären?”
Så gott som alla homo- och bisexuella jag känner vittnar om barndomens känsla av osynlighet. Pojkar skulle leka med bilar och vara kära i flickor, flickor skulle låtsas att de var prinsessor och bli kära i pojkar. Pojkflickor och flickpojkar möttes i bästa fall med överseende, i värsta fall med förakt. Den första gången samhället erkände att bögar och lesbiska fanns var på skolans biologilektioner – då homo- och bisexualitet beskrevs som något avvikande som gudskelov skulle gå över.
Det är knappast gayrörelsen som sexualiserar barn. Utan den heteronormativa vuxenvärld som mycket tidigt gör klart för sina söner och döttrar att det är HETEROSEXUALITET som gäller. Kristdemokraterna är med sina ständiga moralpredikningar inte helt oskyldiga i sammanhanget.
I Susanne Mobackers utmärkta antologi ”Såna som oss” (Tiden) berättar frilansjournalisten Johan Hilton om den hetero- och könsrollskampanj som tidigt förnekade honom rätten att vara sig själv.
”Problemen med kompisar och utfrysning fortsatte och dagisets föreståndare såg sig tvungen att kalla min mamma och pappa till ett enskilt samtal. Sex år gammal fick jag sitta med under mötet och ordentligt förödmjukad svara på frågor om jag hellre ville vara flicka och varför jag inte tyckte om att sparka boll. Att jag under samtalet klampade omkring med handväska och sa att jag var muminmamman förbättrade knappast situationen”, skriver han.
Johan beskriver åren efter samtalet med dagisföreståndaren som ett träningsläger i grabbighet som snart gav resultat: ”Jag hade förstått att det jag var, gjorde och lekte inte gick ihop med bilden av en normal grabb. Och normal ville jag vara.”
Barn ska inte, som Johan, behöva välja den könsroll som omgivningen anser vara rätt. De måste – just i egenskap av barn – ha rätten att inte välja. Att bejaka varje barns unika vilja och personlighet är vuxenvärldens ansvar.
Visst har det gått för långt med sexualiseringen, särskilt när det gäller flickorna. Ta bara de stora klädkedjorna som säljer stringtrosor till femåringar.
Men gayrörelsen kan inte buntas ihop med sådana ansvarslösa månglare. Annonserna för pridefestivalen ifrågasätter heteronormativiteten och könsrollerna i stället för att rida på dem. De låter barn vara sig själva i en tid när det är alltför sällsynt.
Moralisterna borde akta sig för att kasta sten i glashus.