Lätt att gå vilse i ideologiska arven

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-11

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den som besöker Svenskt Näringslivs hemsida får vara med om en snabbresa över den europeiska kontinenten. Där görs nedslag i Holland, Danmark och Storbritannien.

Direktörerna är ute för att studera de villkor som styr förhållandet mellan arbetsmarknadens parter.

Riktigt uppåt blir Svenskt Näringsliv av sitt besök i Storbritannien, där det mesta av Thatchertidens fackföreningsfientliga regelverk finns kvar.

Rapporterna på hemsidan är ett led i den kampanj arbetsgivarorganisationen bedriver för att förändra grundvillkoren på den svenska arbetsmarknaden. Snart sagt varje vecka levererar organisationen nyhetsbrev med exempel på hur fackliga organisationer i Sverige kör över hjälplösa arbetsgivare.

”Balans”, brukar Svenskt Näringslivs vice vd, Jan-Peter Duker, efterlysa.

Uppenbarligen en mycket annorlunda balans än den som råder i dag.

Det är lite märkligt. Ingen kan hävda att den svenska arbetsmarknaden skulle vara präglad av konflikter. Tvärtom, sedan lönebildningen ställdes om till en låginflationsekonomi har statistiken år efter år visat på hur Sverige präglas av arbetsfred. Men det räcker alltså inte för direktörerna.

Till en del kan kanske kampanjen förklaras av att avtalsperioden börjar gå mot sitt slut. Med rekordvinster i företagen, rekordutdelningar till aktieägarna och nya inslag som utländska entreprenörer som arbetar under de svenska kollektivavtalen finns det gott om stridsfrågor. Kan fackföreningsrörelsen tvingas på defensiven redan innan förhandlingskraven formulerats skulle mycket vara vunnet.

Ändå är kanske den lite paniska skräcken för blotta möjligheten till konflikter på arbetsmarknaden uttryck för något annat, för en världsbild?

En inblick i denna världsbild fick vi i söndags när professor Lars Calmfors, en gång regeringens motvilliga EMU-utredare, tog till orda i en artikel i Dagens Nyheter.

Calmfors avfärdar tanken på att fackliga organisationer i Sverige ska kunna ställa krav på avtal för utländska arbetare i Sverige. Det hindrar nämligen handeln, och fri handel är bra, slår Calmfors fast. Också när den vara som handlas är människors arbete.

Hans kollegor, professorerna Persson och Radetzki, har också talat klartext. Globaliseringen betyder att löntagarna måste få mindre och kapitalisterna mer, menar de. Lägre löner helt enkelt. Annars hamnar investeringar och jobb i Kina och Indien.

Lönerna ska sättas på marknaden, och fackliga krav stör den processen. Det gör för övrigt också statliga minimilöner och andra instrument som under de senaste två hundra åren utvecklats för att begränsa marknadskrafterna i den civiliserade världen.

I en tid där de enstaka vänsterpartister som ännu väljer att referera till Marx brukar avhånas med att de lutar sig mot en 150 år gammal teori är det konstigt att den ekonomiska liberalismens grundtanke från 1700-talet kan uttryckas så okritiskt. Och i Calmfors fall, med ett sådant gillande.

Det är inte bara vänstern som ibland går vilse i sitt ideologiska arv.

Ingvar Persson

Följ ämnen i artikeln