En sten har lättat från SSU:s hjärta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-04
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Anna Sjödin väljs till SSU:s andra kvinnliga ordförande efter Anna Lindh. Mattias Vepsä väljs till förbundssekreterare. Anna kommer från ”höger”. Mattias kommer från ”vänster”. Ombuden på SSU-kongressen ropar rungande ”JA!”. De ger Anna och Mattias stående ovationer. Ingen sitter ner i protest.
Det har varit en svår vår för SSU, kantad av skandaler och interna bråk som kokat över. Applådåskorna är en seger. De hyllar inte bara den nya förbundsledningen – utan också den nya enigheten. I tisdags kväll tog SSU:arna beslut om ett principprogram som bättre speglar förbundets bredd. Skrivningarna om demokratisk socialism och ekonomisk demokrati har blivit tydligare. Klassanalysen är kompletterad med medvetenheten om underordning på grund av kön, etnicitet och sexualitet.
”Det känns coolt som fan. Det är en sten som lättat från hjärtat”, säger Jens Lundberg från SSU i Stockholms stad om det enhälliga ledningsvalet.
”Det är jätteskönt. Den våta filt som legat över oss är borta”, säger Maryam Yazdanfar från SSU i Stockholms län.
Jens och Maryam representerar olika falanger. De har suttit i den framtidskommission som lagt grunden för enigheten.
Samförståndet inger hopp men är bräckligt. Det märks på alla jag pratar med i korridorerna. Nu gäller det för SSU:arna att ta hand om varandra. I diskussionen om principprogrammet ville vissa kongressombud förbjuda alternativa driftsformer i välfärden. Andra ville uppmuntra privatiseringar. Så stora åsiktsskillnader finns i SSU, precis som de finns i socialdemokratin.
Om SSU:arna förmår respektera varandra, om de slutar att döma ut varandra som ”kommunister” och ”högerspöken”, kan bredden bli SSU:s styrka. Organisationer där alla tycker lika är aldrig roliga.
Den nya förbundsledningen tror på folkrörelsetanken. SSU ska finnas både på torgen och i parlamenten. Anna Sjödin och Mattias Vepsä poängterar att de inte kan rädda SSU själva. Medlemmarna måste vara med dem.
”SSU:s röst är din röst, lokalt och internationellt. Vi är en folkrörelse, det är så vi gör skillnad”, säger Anna Sjödin till kongressombuden när hon blivit vald.
”SSU ska beskriva det som är fel i samhället. Vi måste synliggöra klassorättvisor, rasism och diskriminering. Så formar vi ett nytt ’vi’ med nya människor”, fortsätter Mattias Vepsä.
Deras vilja att forma en livlig folkrörelse är viktig.
Ett SSU som bråkar om ungdomsarbetslösheten och om könsorättvisorna – som Anna Sjödin lovar att göra – behövs i en tid när socialdemokraterna känns sömnigare än på länge. Göran Persson behöver alla blåslampor i häcken han kan få.
Göran Persson, förresten. Han har hittills, något uppseendeväckande, tackat nej till att besöka SSU-kongressen på grund av semester. Det skulle inte förvåna om taktikern Persson nu, när SSU:arna ser ut att rida ut stormen, ändå kommer farandes till Linköping.
Då möts han av ett ungdomsförbund som i framtiden planerar att bråka mer med orättvisorna och med sin partiledare än med varandra.