Sagostund för miljöpartister
Det var en gång en myndighet som styrde över alla skolor i landet. Det var pratiskt, tyckte landets regering och kallade den Skolöverstyrelsen.
Och myndigheten bestämde och bestämde. Till slut var byråkraterna så många att de fyllde ett helt hus med trehundra meter långa korridorer. De var så många att Skolöverstyrelsen till slut uppfann ett särskilt flextidssystem för att byråkraterna inte skulle krocka i entrén.
– Det här går inte längre, röt skolministern som hette Persson och var röd.
Han la ner hela rasket och skickade ut ansvaret till landets alla kommuner. Det var praktiskt, tyckte han, för då slapp han betala.
”Alla kan binda egna böcker”
– Men vi skulle kunna gå ännu längre, tyckte de gröna partisterna. Alla borde själv kunna forma sin skola, binda sina egna böcker och göra bokstäverna till en vacker dans.
Persson himlade med ögonen, men hans motståndare i det blåa laget såg sin chans. De strödde ut ljusblåa dimridåer och lovade förföriskt att alla skolor skulle befrias. De gröna följde lite förvirrat efter och märkte aldrig häxan som bjöd på äpplen ur sin korg.
De åt av frukten och tänkte mest på alla skolor de skulle få. Som de skulle måla med linfröfärg.
Glömde barnen
Men det var så klart bara en dröm och när de vaknade hade allt förändrats. Dimridåerna var borta precis som skolbibliotekarierna, skolsköterskorna, fritidspersonalen, kuratorerna och en stor del av lärarkåren. Skolorna styrdes av riskkapitalbolag som valde ut de duktiga barnen och ratade dem med dåliga betyg.
– Förlåt. Vi var naiva. Det blev fel.
De gröna blev lurade och nu ber de om ursäkt. De blev förförda och glömde barnen.
Finns det någon sensmoral i denna saga är det att man ska passa sig för praktiska män och aldrig lita på dem som lockar med makten.