Protesternas Europa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-14
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På måndag stannar Fiatfabriker i nio länder. Metallfacken strejkar under några timmar i protest mot bolagets massavskedanden. Flera tusen jobb suddas ut på Sicilien, ännu svårt fattigt och delvis under maffians kontroll.
På tisdag samlas lärare och studenter i Frankrike. Högerregeringen begår slakt på utbildningsplatser och sållar bort tillsynspersonal.
De europeiska upproren fyller decemberdagboken. Den 10 samlades de portugisiska facken till ”greve geral”(generalstrejk) mot högerregeringens drastiska nedskärningar av sociala rättigheter, utbildning och av den offentliga sektorn.
För någon vecka sedan fylldes London av fackliga demonstrationer för brandmännens strejk, för bevarande av arbetsrätt och mot privatiseringar. Verdi, det tyska förbundet liksom franska, har via stora manifestationer lämnat samma budskap.
Den som för en stund drömmer om 1968 kan se arbetare och studenter förenade i demonstrationer.
I Spanien försvarade de gemensamt universitetens frihet. I Frankrike rätten till kvalificerad utbildning för alla. I Storbritannien protesterade de mot privatisering och väldiga avgiftsfinansiering av den högre utbildningen.
I Florens och Köpenhamn har en ekumenisk vänster visat att det finns alternativ till det ekonomiska och sociala system som alstrar så mycket av klassklyftor, miljöförödelse och extrem maktkoncentration.
Ändå, missnöjets vinter 2002 bara nuddar vid majrevoltens fantasier. Då skrevs drömmar som ”allt nu” och ”fantasin till makten”. Julveckornas protester i år uttrycker främst vanmakt.
Försvagade fack vill rädda sina avgörande erövringar: rätten att förhandla och organisera sig. Respekten för yrkeskunskap.
Den darriga europeiska kapitalismens recept skrivs nämligen rått och primitivt: sopa bort det mesta av facklig makt, gör löntagarna till handelsvaror, lätta att anställa och avskeda.
Låt grundläggande sociala angelägenheter, från transport till utbildning, underkastas marknadens lagar. De sorterar bort folk och tillgodoser de väletablerades intressen. (Flertalet stora privatiseringar har annars varit praktfiaskon.)
Berlusconi, ännu mer frispråkig än en folkpartist, säger att strejkande arbetare är ”ociviliserade” och att arbetslösa på Sicilien kan klara sig på svartjobb.
Protesterna i Europa är både riktade mot dem som vill smula sönder välfärdssamhället och mot den dumliberala ideologi som vill ersätta den demokratiske medborgaren med den välanpassade konsumenten.
De stora frågorna placeras där de hör hemma, på Torget. Den karismatiske Sergio Cofferati, som länge ledde landsorganisationen CGIL, skriver i den italienska vänstertidningen l’Unità: ”I dag mer än någonsin måste vi kämpa för att trygga ett mer demokratiskt och jämlikt samhälle.”