Hallå! Eleverna är huvudpersonerna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Spegelsalen på Strand Hotel är sprängfylld. Skolminister Ibrahim Baylan debatterar med moderaternas Fredrik Reinfeldt, pressade av lärarfackens ordförande. Regeringen vs oppositionsledaren lockar alltid folk på politikerveckan.

Själva skolfrågan lockar också. Den är väljarnas viktigaste, visar en Sifoundersökning. Vad vi tycker om skolan speglar vår männi­skosyn. Ska alla elever få chansen? Eller gäller det att sålla agnarna från vetet?

Skoldebatten-just-nu präglas av reaktionära stämningar. Kristdemokraternas Göran Hägglund föreslår skoluniform, en kvarleva från en tid då elever absolut skulle stöpas i samma form. Den politiskt korrekta verklighetsbeskrivningen går i korthet ut på att eleverna är en oformlig massa som stökar och bråkar. Alltså måste lärarna få större möjligheter att ta dem i örat.

Mobiltelefoner ska kunna beslagtas. Elever ska kunna utvisas och få kvarsittning. Det är inga farliga förslag. Farligt är däremot att de förslagen så fullständigt dominerar skoldebatten. Var finns klassperspektivet: medvetenheten om att olika elever kräver olika resurser för att lyckas? Var finns skolans självrannsakan: hur brister vår undervisning, var tappar vi eleverna?

Ibrahim Baylan försöker hyfsa debatten på seminariet. Han talar om sin uppväxt i Norsborg och poängterar att skolor i olika områden har olika förutsättningar. Så gott som alla elever på förmögna Östermalm i Stockholm går ut grundskolan med godkända betyg. I förorten Rinkeby är läget värre.

1990-talets nedskärningar slog hårt mot skolan. Behovet av resurser, i form av lärare och andra vuxna, är fortfarande stort. Och vissa skolor behöver en extra stor del av resurskakan. Elever med föräldrar som inte kan hjälpa dem med läxorna, för att de inte kan språket eller inte har någon studietradition, är mer beroende av studiero i klassrummen än andra.

Baylan varnar för moderaternas skolpeng, som innebär att pengarna följer eleven till den skola han eller hon väljer och att alla elever får samma summa. Det funkar inte när olika skolor har olika sociala verkligheter att handskas med. Skolor i fattiga områden dräneras på resurser.

Reinfeldt svär sig naturligtvis fri från kritiken. Det är ju hans förslag. Mer oroande är att lärarfackens ordförande inte verkar särskilt intresserade av att diskutera frågan. De talar uteslutande om att uppvärdera läraryrket, i allt från löner till lärarnas befogenheter.

Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, kräver att lärare ska få sära på elever som bråkar utan att riskera att dömas för egenmäktigt förfarande. Samtidigt säger hon nej till omvänd bevisbörda när det gäller mobbning: skolorna ska inte behöva bevisa att de gjort allt de kan för att hjälpa elever som mobbats. Befogenheter utan ansvar är alltså Fjelkners melodi.

Jag saknar eleverna

i skoldebatten. Gud vad jag saknar dem. Lärarna är hur viktiga som helst men eleverna är huvudpersonerna. Det måste väl alla fatta?

Åsa Petersen