Medmänsklighet kostar för mycket nu för tiden
Minns ni valrörelsen 2006? Då red de borgerliga partierna fram på en massiv misstroendevåg mot a-kassan och sjukförsäkringen – en våg Socialdemokraterna startat
På luciadagen i fjol var den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Thoralf Alfsson arg. Han hade sett SVT:s ”Luciamorgon” och upprörts över att lucian inte var tillräckligt blond, inte tillräckligt ”svensk”.
Lucian – som fick Alfsson att rya om ”mångkulturellt förfall” – är en 14-årig tjej som heter Astrid. Ett barn.
Alfssons hetsande är inte unikt. Tidningen ETC har i en granskning visat hur SD-politiker på partisidor och bloggar pratar helt öppet om barn som inte är blonda och blåögda som ”arabslödder” och ”skäggbarn”.
Kent Ekeroth (SD) har på sin blogg beskrivit alla somaliska flyktingar som fuskare och lögnare. Pär Norling, Sverigedemokraternas gruppledare i Bollnäs, menar att ”muslimer bara kostar pengar och inte fyller någon funktion i samhället”.
Det är ett sätt att tala om andra människor som de flesta av oss betraktar som oacceptabelt.
Minns ni valrörelsen 2006? Då red de borgerliga partierna fram på en massiv misstroendevåg mot a-kassan och sjukförsäkringen – en våg Socialdemokraterna startat.
Man sa att massor av människor fuskade till sig bidrag. Man sa att de arbetslösa inte ville ta jobb och att de sjuka simulerade. Man hittade på begrepp som ”utanförskap” och ”bidragsberoende” för att beskriva arbetslösa och sjuka.
Slappisar och lättingar skulle få lära sig veta hut. Och snart fick vi läsa om folk som utförsäkrades och cancersjuka som tvingades söka jobb.
Har det fått någon effekt för hur vi i dag ser på våra medmänniskor?
Fråga Svalövs moderata kommunalråd Charlotte Wachtmeister, som tror att kostnaderna för barn med särskilda behov ökat eftersom man inte får tvångssterilisera. Eller Aron Modig, avgående ordförande för KDU, som uppmanat ungdomar
i storstadsförorter att ”skaffa sig ett liv”.
Eller fråga riksdagsledamoten Isabella Jernbeck (M) som besökte RFHM – en organisation för läkemedelsmissbrukare. När förbundssekreteraren förklarade att det ofta är fattiga människor som fastnar i missbruk deklarerade Jernbeck att det inte finns några fattiga i Sverige.
Fråga Fredrik Schulte, moderat riksdagsledamot, som tycker att fattiga barn får skylla sig själva
– eftersom deras föräldrar ”trots samhällets stöd väljer att prioritera bort sina barn, ofta till förmån för sitt eget missbruk”.
Eller så kan man fråga centerpartisterna i Färgelanda som tror att Sverige kommer att ”överbefolkas av illitterata storfamiljer” som ”löser arvsskiften med Kalasjnikovs”.
Har misstänkliggörandet och fingerpekandet gjort något med vår tilltro till varandra? Hur vi ser på andra människors svaghet?
Jag tror det. Tror du?