Starkast men når inte längre ut i medierna
Uppdaterad 2019-07-11 | Publicerad 2002-04-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Äntligen röda fanor, och det är inte första maj.
Facklig kongress i Stockholms Folkets hus, som ofta den här årstiden. Transportarbetareförbundet denna veckan. De blir genuint överraskade när jag anmäler mig från Aftonbladet. Kanske har de glömt att de äger tidningen.
Det brukade vara fullt med journalister och tv-kameror särskilt hos Transport. Inte bara när förbundet leddes av den store Hans Ericson, tills han stupade som i en tv-serie. Jag följde honom till hans allt ödsligare lägenhet, där han spelade trombon som han lärt som taxichaufför i Ludvika.
Det hände alltid något hos Transport, med en strejk kunde de snabbt få landet att stanna. Och de samarbetade över nationsgränser, numera också med organisationer som Greenpeace.
Det fanns alltid bra stories, riktiga noveller, bland människorna på en facklig kongress. Du behövde bara papper och penna.
Nu går jag igen bland männen i kortärmade skjortor och jeans med plats för magen. Som man tror långtradarchaufförer ska se ut. Ovanligt många är dock kvinnor i år, de kan också vara tidningsbud eller jobba på bensinmack.
Ur Folkets hus högtalare hör jag åter svenska språkets vackraste ord:
”Votering är begärd och ska verkställas.”
Men när hör ni sådant i radio-tv och dagens övriga massmedier? Världens starkaste fackföreningsrörelse har gjorts till världens tystaste.
”Journalisterna skriver bara om rattfulla kändisar”, sa i gammal god Transport-stil avgående ordföranden Hans Wahlström. I en avskedsintervju som Dagens Nyheter fick in långt bak bland börsnoteringarna.
Från själva Transport-kongressen hade DN bara en enspaltig notis, och den var felaktig.
På kongressen stack de till mig ett papper som också påminde om gamla kamptider: en lista på vilka restauranger i Folkets hus närhet som skrivit på kollektivavtal för sina anställda och deras fack, Hotell och Restaurang (som enligt mina fackliga bekanta har bästa medlemstidningen i dag).
Jag hoppas någon delar ut denna lista till första majfirarna på stan. Lagom efter listan med cancermat.
En bit från Folkets hus, medan Stockholm höll försoningskonferens, satt jag med vetenskapliga experter på Förintelsen. Då märkte man att inte ens de kan försonas.
Amerikanska och europeiska professorer och andra forskare, hitbjudna av Stockholms och Uppsala universitet, skulle sammanfatta tre dagars föreläsningar om hur förintelsen under världskriget gick fram i de baltiska staterna.
För tio år sedan hade en sån här sammankomst varit omöjlig, sa en forskare från Estland – det land nazisterna först kallat ”judefritt”. Det är fortfarande så känsligt att tala om balter som hjälpte tyskarna jaga judar.
– Och så håller vi på att glömma zigenarna, sa en annan forskare och fortsatte, under allmän förstämning:
– För att inte tala om alla ryska krigsfångar som blev offer i Baltikum.
Det blir säkert aldrig någon Stockholmskonferens om förintade, namnlösa ryska krigsfångar.
Är det inte dålig fart på fågelsången i vår?
Man får hjälpa till själv. Jag brukar svara på nötväckans busvissling i min enkla skog ovanför Årstaviken. Där står vi och visslar tills promenerande damer oroligt stannar upp.
Jag går hem och kollar i Staffan Börjessons nya essäsamling ”Fågelmusik”. En fågelkännare och musiker från Lund som skriver som vi försökte lära oss där nere. Eller försök invända mot denna sats:
”En god svartvit flugsnappare lyssnar man hellre på än en medioker svarthätta.”
Mitt eget bästa fågelläte var inte alls vackert. Det var en midsommar på Brunnsvik, LO-skolan i Dalarna. Nerifrån fälten mot sjön Väsman hördes mitt livs första och enda kornknarr. Den lät som sitt latinska namn – crex crex – och höll mig vaken halva natten. Det var underbart.