Varning Stefan, snart tappar du kvinnorna
Jag har en 2,5-årig dotter hemma som inte tar någon skit. Inte från mig, inte från sin pappa eller storebrorsa, inte från någon. Hon drivs av en slags vansinnig livsglädje och hon är fruktansvärt stark.
I söndags brottades jag med att lägga henne. Det tog en timme och sen satte jag mig att titta på SVT:s partiledardebatt.
Där stod sju vita män i mörka kostymer och en kvinna och pratade om läget i landet.
Om detta varit en bild av makten i näringslivet hade det blivit ramaskri och krav på lagstiftning om kvotering. Men det här var en vanlig dag på jobbet i svensk toppolitik.
Det är som om det finns två parallella verkligheter just nu. En där engagemanget växer. Där de ökande klyftorna diskuteras, där antirasismen är den nya folkrörelsen, där frustrationen över bristen på jämställdhetsreformer håller på att rinna över.
Och så den andra. SVT:s studio. Där allt är som vanligt, och där man pratar om försvarspolitik i 30 minuter och jämställdhet i två.
Missförstå mig inte. Det håller på att bli inbördeskrig i Ukraina, så vi måste prata om försvaret.
Men det ena borde faktiskt inte utesluta det andra.
Med en kvart kvar av programmet kom jämställdhetsfrågan äntligen upp. Den handlade om Feministiskt initiativ som fenomen.
Här är vi något på spåren.
Jag tror inte att folk egentligen är så intresserade av just Feministiskt initiativ. Jag tror däremot att många undrar hur det kan komma sig att det är just sju män och en kvinna som står i SVT och pratar om Sveriges framtid. Jag tror att många frågar sig varför löneskillnaderna mellan könen inte minskar snabbare och varför det med dagens takt kommer att ta 26 år innan män tar ut halva föräldraledigheten. Varför 219 kvinnor har mördats av sina män under 2000-talet och varför unga tjejer mår så dåligt i det samhälle som vi byggt.
Framgångarna för Feministiskt initiativ handlar inte bara om Gudrun Schyman – hur briljant kommunikatör hon än är. De beror på missnöje med sakernas ordning.
Socialdemokratin är den politiska kraft som borde kunna formulera en jämställdhetspolitik för 2000-talet.
Som förstår kopplingen mellan klass och kön och skulle kunna bygga en koalition mellan underbetalda springvikarier i vården och den breda medelklassen.
Man har gjort det förut. Byggt ut dagis, skapat föräldraförsäkring, radikalt lagt om skattesystem.
I dag har dessa framsteg skrivits in i den konfliktfria berättelsen om Sverige, och hyllas till och med av Fredrik Reinfeldt på hans historierevisionistiska stämmotal. Men det var inte så det gick till. Jämställdhetsframgångar har alltid varit resultatet av ett djävulskt liv från störiga kvinnor.
Inom Socialdemokraterna finns en slags ombudsmannamagad och gubbig balanspunkt. Är det ingen som skriker tillräckligt högt så försvinner energin i jämställdhetsfrågorna.
Förra året klarade inte partiet av att fatta kongressbeslut om att tredela föräldraförsäkringen. Kanske är det inte så konstigt att arga kvinnor i dag söker sig till andra sammanhang.
De enda som bråkar högljutt med Stefan Löfven om bristen på jämställdhetspolitik nu är fackförbundet Kommunal. Det gör mig nervös, för de gapiga kvinnorna borde vara många fler.
I morse ville min dotter bada innan dagis och sen sätta på sig den alldeles för tunna glitterjackan. Jag sa nej, men då skrek hon så att mina öron höll på att ramla av.
Jag tänkte raskt om, varpå makten i vår familj försköts ytterligare en millimeter.
Föräldraskap blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Inte valrörelser heller.
Jag tror det är dags för Stefan Löfven att förstå att han missat något.
Alternativt skickar jag över min dotter till partihögkvarteret. Då lovar jag att det kommer hända grejer.