Sverige ser ju inte längre ut som förut
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I tjugoårsåldern umgicks jag lite i ett killgäng. Vi festade ihop på den tiden jag bodde i Falun. En bit in i festen, så där vid elvatiden innan vi skulle gå till Shopen eller Grand, viskade jag ”Sverige!”
Då stämde hela killgänget upp i ”SVÄÄRJÄÄ! SVÄÄRJÄÄ! SVÄÄRJÄÄ!” Det behövde inte vara hockey eller fotboll eller nåt på teven, det var bara ett avgrundsvrål som automatiskt steg mot taket.
Det är mycket ”Sverige!” nu. Aftonbladets redaktion är pyntad med Sverigeflaggor och andra blågula attiraljer inför fotbolls-VM. Tidningarna är sprängfyllda med analyser. Henke, Ljungberg och Zlatan överallt ur alla möjliga vinklar, ibland med händerna för ansiktet. I juni och juli är det svårt att få till några möten, middagar, fester över huvud taget.
”Nej Åsa, vi kan inte äta middag då. Sverige spelar sin första match vet du väl.”
”Möte den tjugonde, är du galen? Det är ju Sverige–England!”
”Matchen mot Paraguay är helt avgörande, den kan jag inte missa förstår du ju.”
Även om jag just nu mest är upptagen av att Zlatan ska ha barn (Det är hur stort som helst! Hur orkar han koncentrera sig på fotbollen?) vet jag att jag kommer att dras med i VM-febern. Om det går bra för Sverige alltså. Alla blir så glada då. Det blir fest på stan. Fotbollskillarna kommer att kramas i en hög på plan och jag kommer att få gåshud.
Det har inte så mycket med att landslaget är svenskt som med spelglädjen att göra. På något sätt måste de ju dela in sig i lag, fotbollsstjärnorna. Kanske bäst att göra det efter nationaliteter, nu när det är VM.
Exakt så mycket bryr jag mig om det nationella. Mitt hjärta klappar för människorna som bor här och som jag tycker om. För sommarljuset över Norrbotten. För välfärden som i alla fall försöker omsluta alla. För det vackra vattnet som Stockholm vilar på. Sverige är fint. Men det fina slutar inte vid nationsgränsen. Det råkar bara ligga här, i det som vi råkar kalla Sverige.
Att nationaldagen blivit helgdag betraktar jag mest som ett praktiskt problem. Annandag pingst var bättre, den inträffade alltid på en måndag, alltså blev det långhelg. Nu har vi fått ännu fler jobbiga klämdagar, för att riksdagen vill tvinga fram en nationalkänsla på nationaldagen som vi inte har någon tradition av.
Jag förstår Norge. De har sin grundlag att fira den 17 maj, en hett efterlängtad självständighet. Vad har vi? En nationalsång om när ”ärat vårt namn flög över jorden”. Alltså då stormakten Sverige drog runt i världen och krigade, våldtog och förtryckte. Inte särskilt coolt.
Ändå blev den bra, nationaldagen i tisdags. Strålande väder i Stockholm. En fin ceremoni då staden hälsade sina nya medborgare välkomna. Sen Gringos Sverigeparad. Tusentals unga människor som paraderade för kärlek och för rätten att vara den man är, oavsett etnicitet.
Den Sverigebilden behövs när sverigedemokraterna och nationaldemokraterna får var femte killes röst i Aftonbladets Ungt val, när rasisterna tjatar om att det är ”dom andra” som gängbråkar och våldtar.
Sverige ser inte ut som förut. Vi är en nation som lyckas samla människor med ursprung överallt i världen, som kan vara stolta över allt vi har utan att behöva hänga upp oss på det ”ursprungligt svenska”. Vi vore inget, ingenting alls, utan vår mångkultur.
Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic.