Vi räddar inte alla liv som kan räddas
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det allra svåraste med den psykiska ohälsan är självmorden. När människor som verkligen har försökt att stå ut, försökt att leva sitt liv, inte orkar längre och sätter punkt. Sorgen blir obeskrivlig, ofta blir vreden stor: hur hade du mage att välja att lämna oss?
En del självmord hade aldrig kunnat förhind-
ras. Men alldeles för många är direkta konsekvenser av en psykvård som brister. Anhöriga som ropar på hjälp, som ser hur livet rinner ur sin älskade, möter en psykvård som inte lyssnar. Ofta på grund av resursbrist och bristande samordning. Sängplatserna räcker inte till, den ena handen vet inte vad den andra gör. Piller får ersätta samtal. Ibland kan pillren tas i dödlig dos.
Om detta det allra svåraste, självmorden, handlar senaste numret av Pockettidningen R.
Statistiken finns där, enligt god journalistisk sed. Som att depression är dödligare än hjärtinfarkt för personer mellan 20 och 55 år. Som att var fjärde dag tar en psykpatient livet av sig (en ganska osäker siffra, fram tills nyligen har vården inte haft skyldighet att anmäla självmord bland sina patienter).
Det som framför allt finns i Pockettidningen R är människorna. De som drabbas. Som Karin Aspenvall. Hon miste sin dotter Gunilla alldeles för tidigt:
”Jag kände ingen vrede. Hennes äldre systrar var arga på Gunilla som hade gjort så här mot oss andra, men jag kunde inte känna det. En gång sa Gunilla: Jag kan ju inte leva bara för att ni vill det!”
Karins vrede riktar sig i stället mot psykvården. Mot att hon som engagerad förälder inte blev tagen på allvar. Eftersom Gunilla var myndig ville vårdpersonalen inte att de anhöriga skulle lägga sig i.
Pockettidningen R berättar den tragiska historien om en kvinna i 50-årsåldern som försökte ta livet av sig hösten 2005. Hon hade en lång historia av överdoser och kontakter med den psykiska öppenvården.
Efter två dygn på en slutenvårdsavdelning ville kvinnan bli utskriven. I taxin hem ångrade hon sig och ville bli inskriven på nytt. När hon kom tillbaka till psyket möttes hon av personal utomhus (!) som uppmanade henne att åka hem. Inom ett dygn lades hon in på sjukhus efter ett mycket allvarligt självmordsförsök.
Hur kan det vara så? Hur kan vi ha en så förfärligt bristande psykvård i ett sånt välfärdsland som Sverige? Svaret är bristande sjukdomsinsikt. Det där att man kan ha lika ont i själen som i benen har ännu inte sjunkit in bland politikerna. Fortfarande är det lite avigt, lite pinsamt, lite fel med psykisk sjukdom. Kan dom inte bara rycka upp sig, liksom?
Chefredaktören Kurt Nurmi gör en klok iakttagelse: ”Arbetarrörelsen har alltid haft svårt för frågor som har med den psykiska hälsan att göra. Att inte orka med psykiskt passar inte in i den från Hedenhös ärvda föreställningen om den stolta arbetaren som burit välfärdsbygget på sina axlar. Klena nerver har förknippats med spröda och genomskinliga tanter i borgerskapets salonger.”
Huvudet på spiken. Arbetarrörelsens oförståelse inför ”klena nerver” har åstadkommit en klen välfärd. Som inte räddar alla liv som räddas kan.