Mona Sahlin lär av Tage Erlander

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När jag bläddrar fram till sidan 12 i senaste numret av tidskriften Tiden, hittar jag ett litet citat, lånat från Tage Erlander. Låntagaren är Mona Sahlin; hon hämtar råd från den klassiska broschyren ”Valfrihetens samhälle”, där den gamle partiledaren konkret illustrerar hur jämlikhet och frihet hör samman och dessutom reder ut sambandet mellan den politiska sektorns styrka och medborgarnas trygghet.

Dagens socialdemokrati, ibland anklagad för idélöshet, har ett litet hav av framgångsrik historia att ösa ur. De som skrivit ut den socialdemokratiska vårbudgeten har delvis prövat den metoden. Valfriheten är, visar texten, svårt inskränkt för medborgare med klen utbildning, långvarig arbetslöshet och därmed eländig ekonomi.

Anders Borg, borgerlighetens främste ideolog, vill om han ens intresserar sig för dessa individer, främst bjuda ut dem som lågavlönad och subventionerad arbetskraft, ofta sysselsatt med att tillhandahålla tjänster åt de mer välbeställda skikten.

Socialdemokraterna griper tillbaka till begreppet ”anställningsbar” och vill sätta bestämda redskap i händerna på de marginaliserade, främst via omfattande utbildning: från omskolning till vuxenstudier. Individerna förstärks i stället för att bli beroende – en praktisk form av frihet.

I motionen ringas jämlikhetens realiteter in. Under Anders Borgs ledarskap har ”de tre rikaste tiondelarna av befolkningen fått nästan 70 procent av alla inkomstförstärkningar medan de fyra tiondelarna med lägst inkomst fått försämrade eller oförändrade villkor”.

Mona Sahlin svarar inte med den flotta kampparollen från 1968: ”Ökad jämlikhet”. Hennes och partiledningens språk är mer teknokratiskt: ”Vi socialdemokrater prioriterar investeringar i jobb och välfärd före sänkt skatt”. Innebörden är dock densamma: öka rättvisan och välfärden, också om det kräver högre skatter. Välfärdskatalogen är lång: från högre kvalitet (och krav) i skolan till kvalificerad psykiatrisk vård. Den generella välfärden ställs mot det marknadsstyrda kundvalet. Behoven mot efterfrågan.

Det erlanderska perspektivet blir suddigare i avsnitten om forskning och näringspolitik. Funderingarna om kulturpolitiken är skräckinjagande. Kultur reduceras till en sorts företagande. En mening skulle kunna lyftas till skräckmonument över en i stunden vilsen socialdemokrati:” Utifrån företagens önskemål och prioriteringar ska investeringar göras inom utbildning, forskning, produktutveckling och marknadsföring.”

Ibland tror jag socialdemokratin är på jakt efter en politisk triangulering. Partiet vill kunna kalla sig: ”Det nya företagarpartiet.” Forskningspolitiken läggs som dörrmatta för bolagen; utbildning och investeringar sorteras in på en endimensionell utbuds- och efterfrågekurva, ständigt övervakad av svenskt näringsliv. Facket och staten får speja på håll.

Erlander ville ha en stark stat; han nöjde sig inte med en kompetenskommission.