Nejsidans drottning struntar i omvärlden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag hinner inte mer än anlända till Gotland innan en kompis underrättar mig om läget: ”Maud Olofsson är nej-drottningen. Hon går omkring här, välklädd och självsäker, med en svärm av medarbetare omkring sig. Hon har star quality.”
Klockan sju talar Maud Olofsson på Almedalens scen. Det är en strålande vacker kväll och många har kommit för att lyssna. Längst bak står ja-anhängare med plakat. ”Bra att ni är här, så ni kan ta del av mina argument mot EMU”, hälsar Maud Olofsson dem välkomna.
Om ett politiskt tal kan vara catchy som en poprefräng, så lyckas hon med det. Maud Olofsson säger saker som:
”Klart man inte kan värma upp alla villor i Sverige med hjälp av en termostat som sitter i Vingåker” (om att Sverige förlorar Riksbanken som räntevapen om vi går med i EMU).
”Om det nu är så ofarligt att köra bil, varför behöver vi då krockkuddar?” (Om ja-partiernas försök att komma överens om ett överskottsmål för att kunna parera ekonomiska svängningar i EMU).
En stund senare hotar Maud Olofsson åhörarna med skattehöjningar om Sverige går med i EMU. Klart överskottsmålet innebär höjda skatter, det är ju Bosse Ringholm som är finansminister, säger hon och undrar: ”Vad har tagit åt dig, Bo Lundgren?”
Nog har nejsidan fått sin nejdrottning, allt.
Men skevheterna i hennes resonemang är uppenbara. I ena stunden framställer sig Maud Olofsson som småföretagarnas frälsare. ”Vi ska underlätta för företagen att växa, inte ge dem byråkrati och hinder”, säger hon. För att i nästa stund säga nej till EMU.
Jag undrar vad småföretagarna längs den finska gränsen i Norrbotten tycker om det – de har redan bytt kronan mot euro och betraktar nog inte Sveriges EMU-skepsis som något annat än ett handelshinder.
Sedan är det detta med federalismen. Maud Olofsson talar engagerat om att Sverige ska styras av federalismens, inte centralismens, principer. Hon vänder sig mot ”oraklen i Rosenbad”, som vill ha en stark enhetsstat, och efterlyser i stället ett svenskt konvent om vem som ska bestämma vad. Besluten ska fattas där det passar bäst: ibland av individer, ibland av kommuner och ibland av staten, säger Maud Olofsson.
Det låter ju bra. Men hon glömmer (eller undviker) att beröra det internationella perspektivet. Maud Olofsson, som har varit så kritisk mot USA:s ambitioner om världsherravälde efter 11 september, berör överhuvudtaget inte hur den enda kvarvarande supermaktens politiska och ekonomiska dominans kan balanseras. Hon underskattar grovt EU:s och EMU:s betydelse för världsutvecklingen och för Sveriges möjligheter att påverka den.
Konstigt, med tanke på att den federalism som ligger Maud Olofsson så varmt om hjärtat inte handlar om att avstå från inflytande. Snarare om att tillvarata möjligheter till inflytande på alla nivåer i samhället – även den internationella.
Nejsidan har en drottning som helt rör sig i svenska tankebanor. Världen utanför har hon tydligen bestämt sig för att strunta i.