Om man städar får man ta vad man vill
Eftersom Sverige vill att gruvbolagen städar upp efter sig så skänker vi bort råvarorna.
Det är Annie Lööfs besked efter gårdagens riksdagsdebatt om svensk mineralpolitik.
Det är pyttigt.
Framtidstron som råder i gruvbygder kan snabbt försvinna. I dag saknas politik som kan garantera utbildad arbetskraft och rimliga levnadsförhållanden på plats.
Risken är stor att vi får gruvor där arbetskraften flygs in för att jobba och ut för att leva.
En gruva – som förr var det nav ett samhälles hela liv rörde sig kring – riskerar att bli en oljeplattform på land.
Just oljeliknelsen har Fredrik Reinfeldt faktiskt använt. Gruvorna, det är vår motsvarighet till den norska oljan, enligt honom.
Han har fel.
Hela idén bakom den norska oljepolitiken är att man inte vill ha utvinning som inte för med sig en långsiktig ekonomisk nytta för det gemensamma.
Så fungerar det inte
i Sverige.
Sedan 21 år tillbaka har vi en minerallagstiftning som helt utgår från gruvnäringens intressen. Prospekteringen är helt fri och Bergsstaten beviljar årligen ungefär 200 undersökningstillstånd. Brittiska och kanadensiska företag – som inte sällan saknar ekonomiska medel – letar efter mineraler överallt.
När utvinningen inleds har staten bara rätt till en halv promille av värdet på den malm, det koppar eller det bly som kommer ur gruvan.
I Kanada tar provinserna ut upp emot 15 procent av mineralernas värde och
i Australien har man infört en gruvskatt på 30 procent av vinsten.
Så vill Lööf inte ha det.
Att stora utländska bolag vill komma hit och gräva är jättebra och då får vi inte skrämma bort dem med skatter och avgifter som skulle kunna användas för att utveckla samhällena runt gruvorna.
Gruvboomen är en möjlighet för Sverige.
Men det är orimligt att vi ska skänka bort ändliga resurser till internationella gruvbolag och sitta nöjda och se på hur smutsiga hål växer i marken utan att vi får ta del av vinsterna.