Vänstern måste våga prata om livskvalitet
Publicerad 2011-04-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag var en rätt försiktig unge när jag var liten. Men jag hade en djärv kompis som brukade komma med hisnande förslag. Jag reagerade alltid på samma sätt inför hennes planer: först tveksamhet blandad med en ökande förtjusning som gjorde att jag inte riktigt kunde släppa tanken trots allt. Därefter analys. Slutligen insåg jag att hennes idéer inte sällan var smått geniala och kunde skaffa oss en mängd fördelar.
Samma lilla program av reaktioner från förtjust tvekan till insikt om potential gick jag igenom när jag läste ett av förslagen i det 27-punktsprogram som Tvärdrag presenterar i sitt senaste nummer (ja, med referens till Wigforss 27-punktsprogram från 1944). Förslaget lyder som följer: ”En sjätte, en sjunde och på sikt en åttonde lagstadgad semestervecka” och jag kan inte beteckna det som annat än hisnande visionärt. Det sammangjuter sömnlöst alla de infekterade framtidsfrågorna om livskvalitet och konsumtion som fått sin stora symbol i rut-debatten.
Själv tillhör jag dem vars motstånd mot rut är lidelsefullt och principiellt. De ekonomiska argumenten mot avdraget blir också tyngre och tyngre. Allt detta är sant, men det är också hög tid att erkänna att högerpartierna tycks ha träffat en smärtande nerv med livspussel-politiken. De lyckades göra en problemformulering som väljarna kände igen sig i. Om rut ska kunna rullas ihop och slängas in i ett hörn som en illaluktande historisk parentes krävs att man formulerar en rättvis lösning på en upplevd brist på livskvalitet. En som gäller fler än de fyra procent av befolkningen – vi kan kalla dem ovanförskapet – som i dag konsumerar rut-pengarna.
Frigörelse av tid från arbete är på det mest fundamentala sätt kopplat till samhällets moder-nisering och till ett rikare liv. En sjätte och sjunde semestervecka är också ett rungande klart svar på frågan om hur livskvalitet kan öka utan att det nödvändigtvis hänger ihop med huvudlöst oljebrännande. Förslaget har ytterligare en fördel. Det är, som tänkt vallöfte betraktat, solklart. Alla kommer att märka om det infrias. Ingen kommer att missa om det sviks. Att politiska förslag är pedagogiska och enkelt uppföljningsbara är en kvalitet som stundom underskattas.
Ett 27-punktsförslag innehåller naturligtvis 27 punkter. Så också Tvärdrags. Vissa är förutsägbara, andra ger uttryck för en djupt menad vilja till ett annat samhälle (det gäller exempelvis förslaget om en social värnplikt), ytterligare andra är lite darriga. Men alla som suttit runt ett bord för att formulera sig kollektivt vet att ett första utkast att diskutera utifrån är förutsättningen för att tanken ska klarna.
Cecilia Verdinelli