Vad är en röd ros värd nu för tiden?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-14
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Usel arbetsmiljö. Dåligt betalt. Blytunga veckor. Många anställda i Europa jobbar 50 timmar i veckan eller mer. Social dumping som sliter ut människor och snedvrider konkurrensen, menar facket.
EU-parlamentets majoritet lyssnar och vill skärpa reglerna om arbetstiderna.
Inte Junilistan, som röstade nej i onsdags.
–Har Storbritannien rovdrift på arbetare bara för att landet har ett undantag från 48-timmarsregeln, frågar Nils Lundgren i ett pressmeddelande.
Den förre bankekonomen utvecklar argumenten i ett inlägg på Europaportalen.se. Ett ”socialt Europa” förvärrar maktkoncentrationen, menar han.
En bra varudeklaration.
Jag undrar om alla Junilistans väljare förstod att Nils Lundgren och den mörkblå Lars Wohlin är för EU. De gillar den inre marknaden och annat som underlättar för företagen. Däremot inte krav på rimliga arbetsvillkor för löntagarna.
Det märkliga är Nils Lundgrens avslutning.
–Jag betecknar mig som marknadsliberal socialdemokrat, skriver han.
Nils Lundgren har fortfarande en röd ros på sitt medlemskort. Han får skriva under den (s)-märkta namnlistan för en folkomröstning.
Om ledaren för en grupp i EU-parlamentet kan förbli medlem i ett annat parti, vad betyder då medlemskapet?
Junilistan ställer frågan om partiernas framtid på sin spets. Nils Lundgren såg inget problem med beteckningen ”socialdemokrat” bredvid sitt namn på valsedeln. Vi är inte ett vanligt parti, menade han, utan en ny sorts rörelse.
Kritiken av Junilistan är lätt att formulera. Ett elitstyrt nätverk där ”sympatisörerna” saknar rösträtt. Vart tar medlemsdemokratin vägen? Vilket murbruk ska hålla ihop bygget på sikt?
Ändå kan Junilistans form locka väljare även i inrikespolitiken. Nya ansikten som lovar att lyssna utan att din almanacka behöver fyllas av trista möten.
Sociologen Adrienne Sörbom har intervjuat tre generationer svenskar om deras syn på politik. Människors engagemang i dag handlar mer om praktiska handlingar än om traditionella partier, menar hon i ”När vardagen blir politik” (Atlas Akademi).
Adrienne Sörbom ger partierna två möjligheter att ta sig ur dagens kris: att åter försöka få en bred medlemsbas eller att acceptera att de är organisationer för en elit, och hitta nya former för att lyssna på andra. Det senare låter lite som en framtida Septemberlista, byggd kring samråd på internet med ”sympatisörer” istället för röstberättigade medlemmar.
Sörboms analys följer tänkare som Ulrich Beck och Anthony Giddens. Hur anpassar sig partierna till en starkare individualism?
I teorin är svaret enkelt: genom att lyssna bättre. Praktiken är svårare: partieliterna måste sätta medlemmarna främst, inte mediedramaturgin eller ens vad medborgarna tar upp på öppna möten med kommunpolitikerna.
Därför borde debatten om Junilistan inte bara handla om löntagarfientligheten. Utan också om hur Nils Lundgrens nätverksmetod kan förenas med medlemsbaserad demokrati. Hur ska dagens partihierarkier anpassas till ett samhälle där människor vill veta att deras egna åsikter når fram till makten?