Könskrigare, kvinnor far illa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-24
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det här ”könskriget” gör mig bedrövad. På ena sidan extrema feminister inom kvinnojourorganisationen Roks som har bestämt sig för att män är hopplösa varelser. Kvinnor som på fullaste allvar hävdar att alla män är potentiella våldtäktsmän. Toppade med regeringens expert på prostitution och människohandel som hotar en kritisk reporter: ”Vänta dig ingen hjälp från kvinnojourerna om du blir slagen av en man. Så går det när man sviker kampen.”
På andra sidan reaktionära krafter som inte vill erkänna att mäns våld mot kvinnor har med makt att göra: män som spöar skiten ur sina livskamrater är bara alkoholiserade, psykiskt labila undantag. Sådana individuella förklaringsmodeller snuddar ofta vid att avskriva våld mot kvinnor som ”familjebråk”. Det vet man ju hur kvinnor är. Tjatar och gormar och stör tills männen (rättmätigt) exploderar.
Klart att det finns en könsmaktsordning. Klart att män är överordnade och kvinnor underordnade. Kolla lönerna. Eller makten. Eller våldet.
Men det innebär inte att män av naturen är onda och kvinnor goda (tänk vad sjukt att jag ens ska behöva skriva det). Den skeva maktbalansen mellan könen har inte med våra biologiska kön att göra – utan med socialt konstruerade könsroller. Som lär män aggressivitet och kvinnor empati. Hårt och mjukt ställs mot varandra.
Sociala könsroller är förhandlingsbara. De kan man välja att bejaka eller förkasta. De förändras över tid. Det är det underbara med jämställdhetskampen: det finns hopp om framtiden för människor kan förändras. Könsrollerna hindrar många av oss från att leva hela liv, men det behöver inte vara så. Om vi bara bestämmer oss kan vi bli människor istället för våra kön.
”Manshatet” som kommer till uttryck i Evin Rubars SVT-dokumentär låter hopplösheten lägga sig över feminismen: det är väl ingen idé att kämpa för jämställdhet om könen ändå är på ständig kollisionskurs.
Sveriges kvinnojourer organiseras i två organisationer: Roks och SKR. SKR bildades i opposition mot Roks enögda syn på våldet. Jourkvinnor inom Roks och SKR tar ett enormt ansvar för sönderslagna kvinnor och barn: gömmer och stöttar och hjälper dem att återerövra livet. Jourkvinnorna gör grovjobbet åt kommuner som helt oförlåtligt tycker att de har viktigare saker för sig.
Nu hotas kampen för kvinnors frihet och trygghet. Reaktionärer som inte tänker längre än näsan räcker ropar att ”de där manshatande jourkvinnorna, de ska inte ha ett enda öre”. De misshandlade kvinnorna och eldsjälarna på kvinnojourerna ska alltså lämnas ensamma för att ordföranden i Roks säger nedlåtande saker om män. Snacka om att extremfeminister och extremreaktionärer tillsammans är på väg att uppnå det allra, allra sämsta.
”Kvinnojourerna har jobbat i 20 år. Ett enda tv-program kan inte få diskvalificera oss”, säger Carina Ohlsson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i SKR. Hon är rädd att stormen kring Roks gör att kvinnor som behöver hjälp inte vågar söka kontakt med kvinnojourerna.
Könskrigare på båda fronter. Kvinnor far illa av att ni gafflar. Tar ni ansvar för det?