Vilken väg ska vänstern välja?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-31
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Stillsam lördag, hemmet av flera anledningar barrikaderat mot omvärlden och nyheter. En liten avvikelse tillät jag mig: text-tv:s rapporter från engelska cupfotbollen. Mitt favoritlag hade match. Tv:n ledde mig direkt till en helt annan värld. Sidan 109 meddelade att jag hamnat i en arbetsgrupp som skulle granska behovet av ett nytt vänsterparti.
Historien måste berättas baklänges. Johan Lönnroth från Vägval vänster och jag har fört några samtal den senaste tiden, bland annat om den breda vänsterns bekymmersamma tid. Vi har en hel del gemensamma intressen, den europeiska vänstern är ett av dem. Politiskt intresserade från vänsterns alla riktningar, och för den delen också från de gröna, borde samtala med varandra, fritt, öppet, förutsättingslöst. Partierna inom den sfären regerar faktiskt landet.
Jo, sa jag till Lönnroth, jag deltar gärna i samtalen inom Vägval vänster. Gärna diskussioner men inget som ens antyder partigrundande. Jag är skribent, inte med i något parti och kommer aldrig att delta i organiserade politiska gemenskaper, eller i den typ av arbetsgrupper som annonserades i lördags. Direktiven till Vägval vänsters arbetsgrupp rymmer nämligen en formulering, som med lätthet kan blåsa liv i ett nytt parti. Med den förvandlas arbetsgruppen från fritt debatt – och analysforum till något som mer liknar ett instrument i en intern uppgörelse inom vänsterpartiet. Begripligt med tanke på att Lars Ohly och hans vänner gör dygd av den kommunistiska arvsynden, men nedslående för den bredare mer förutsättningslösa väns-terdiskussionen.
Sent 90-tal är en central tid för att förstå väns-tern i Europa. Då fylldes EU av vänsterregeringar, ibland socialdemokratiska, ofta röd-gröna och i några fall politiskt ekumeniska.
Perioden skilde sig till resultaten inte nämnvärt från vad en någorlunda civiliserad borgerlighet skulle lämna efter sig. Stöd till kriget i Afghanistan, oförmåga att vrida EU i mer social riktning, anpassning till mer än motstånd mot den privatdominerade marknadsekonomin. Dessutom slets denna europeiska väns-ter sönder i en närmast kristdemokratisk falang och en mer traditionell socialdemokratisk. Vänsterdiskussionen i Sverige måste föras om hur dessa europeiska misslyckanden ska undvikas; den nationella vägen är både för smal och tillbakablickande.
–?Stärk det centrala och bygg ut välfärdsstaten, deklarerar Göran Greider i God morgon världen. Emotionellt känns det behagligt och bekant, intellektuellt tror jag det är ohållbart. De stora centrala systemen måste demokratiseras. Individualism inom det kollektiva, det är ingen dålig formel.
Om detta borde väns-tern kunna samtala och skriva analyser, kanske rentav handlingsprogram. Att bygga partier eller spana efter det hus som ska rymma det nya Jerusalem, den uppgiften känner i varje fall jag mig främmande inför.